Om ni tycker att jag verkar lite bortkommen idag så beror det på att den här texten faktiskt skrevs för två veckor sedan, innan vi åkte på semesterresa till ett varmt land. När ni läser detta är jag förhoppningsvis precis hemkommen efter vår allra första resa med barnen. Tre barn. Varav en på tre månader. Förhoppningsvis gick allt bra.
Jag vill inte riktigt skriva här vilket land vi nyss besökt för jag skäms lite för det. Läget i landet är minst sagt ostabilt så medan vi har legat i solstolar och tagit oss råd med all inclusive har folk kanske dött på andra sidan landet.
Folket som kämpar för en bättre framtid. Dör för sin sak. Och så ligger vi där. Och solar oss och låter ursprungsbefolkningen passa upp på oss. Fy fan. Det är så man kan spy.
Bara att vi har haft råd att åka på resan skäms jag nästan för. Det är verkligen inte alla som har råd med dylikt.
För att inte tala om utsläppen vi nu bidragit till efter två långa flygresor. Ja. Det är inte utan att man nu har lite ångest.
Ja nu myser ni nog lite i skägget, alla ni som brukar tycka att jag är så himla ”pk”. Politiskt korrekt. Det finns ju ingenting roligare än när människor som försöker vara politiskt korrekta inte är det. Politiskt och politiskt förresten, jag skulle vilja kalla det för att vara normal. Om man är en normal människa så vill man väl.
Man vill leva ett liv som så lite som möjligt gör det sämre för andra. Så man försöker tänka på miljön. Man tänker på utsatta grupper i samhället. Man tänker på djuren. Man tänker på människor i fattigare länder som har det svårt. Man tänker på utsatta yrkesgrupper.
Man tänker på diskriminerade grupper. Och man försöker göra det lilla man kan för att ens liv inte ska gå ut över andras.
Man tänker på sina egna barn också, förresten. På att ens egna brister och fel inte ska bli till något svårt och jobbigt för dem också.
Så man bojkottar OS. Man bojkottar H&M också tills man läser att H&M faktiskt skattar på företaget i Sverige, istället för att flytta alla pengarna utomlands så då blir man lite förvirrad och funderar på om man ska glädjas över det och återgå till butiken eller om man ska visa fortsatt solidaritet men de fattiga indierna som syr kläderna för noll kronor i timmen.
Man dricker inte när barn är med. Man äter lagom mycket kött, det vill säga, så lite som möjligt. Man åker kollektivt. Man går med i föreningar och man skänker till välgörenhet. Vi har en prideflagga på vår fasad. För vi vet att hbtqgruppen behöver supporters. Folk från vår gamla gråa heteroverklighet som står upp för dem och vägrar gå med på diskriminering och fördomar.
För alla transpersoner där ute har vi lärt både oss själva och barnen ordet hen och pratar om kön och könsroller varje dag. Ja två tjejer kan gifta sig. Ja killar kan ha långt rosa hår och kjol.
Jag och min man har ingått en gemensam pakt som går ut på att vi aldrig, aldrig ska vara tysta när folk slänger sig med vardagsrasism eller sexism, både i verkligheten och på internet, typ Facebook.
Det händer så himla ofta. Och det är lika jobbigt varje gång man måste säga ifrån. Skapa dålig stämning. Men vi gör det ändå för gjorde vi inte det så vore vi inte mer än två små lortar.
Dock är man ju inte mer än människa och man kan inte alltid göra rätt. Men man gör ju vad man kan. Om man är en normal människa. Och jag är helt övertygad om att alla de där små sakerna faktiskt kan göra skillnad.
Ta din chans att bli politiskt korrekt/en normal människa redan i dag så här på årets viktigaste dag! Läs en feministiskt viktig bok, stöd en organisation som arbetar för utsatta kvinnor. Gör något!