Jag fick en förfrågan häromdan om att sitta med i en panel vid ett seminarium gällande ämnet "hur det är att leva nära vindkraft". Jag tackade vänligen nej till förfrågan, även om jag gladdes mycket åt den. Men jag skriver hellre än pratar.
Ämnet är hur som helst mycket intressant, särskilt för en gammal Näsbo som mig. I tolv år bodde jag på Näs och växte upp där ungefär samtidigt som den stora vindkraftsparken växte upp där ute.
Vad jag minns har det alltid funnits vindkraftverk på Näsudden, men i början väldigt få. Liten som jag var minns jag även myllret i socknen som utbröt då vindkraften började ta mer och mer plats. Två läger bildades, för och emot. Min egen pappa var väldigt emot, först. Jag vet faktiskt inte riktigt vilken inställning han hade till vindkraften innan han dog, men jag gissar på att han liksom hade gett upp. Det gick ju inte att stoppa. Dessutom betalade det ju sig lite.
Eftersom vi ännu har kvar pappas gård ute på Näsudden har jag själv en del med vindkraften att göra. Vi har just arrenderat ut "den sista hagen". Ja, det känns lite så nu, när den allra vackraste hagen på vår mark är utarrenderad och eventuellt kommer att bebyggas. Helt nära strandkanten där vi brukade hitta fågelbon med ägg i när vi var små, kommer troligen ett verk att stå sen, om tio år eller så.
Där som vi fångade grodyngel och ödlor, där gubbarna pysslade med sina ålryssjor, där som naturen tycks en som allra närmast. Där ska det stå. Ärligt talat känner man sig som ett spann skit när man tänker på det.
Ganska ofta när jag är på Näsudden och det står vindkraftverk vart man än vänder sig så blir jag argsint. Näst intill existentiella frågor dyker upp i mitt huvud. Hur kunde det bli såhär? Varför sa ingen stopp? Hade det hjälpt om socknen bara samlade sig och med gemensamma krafter sa nej? Eller är Näsudden bara ett i raden av exempel där stat och storgubbar slagit sig samman och sett till att få som de vill?
Samtidigt finns en del stolthet sammankopplade med de där verken. De har ju sannerligen satt Näs på världskartan. Europas största vindkraftpark liksom. Här är vi öppensinnade och miljömedvetna minsann! Dessutom tjänar vi pengar att snacka om på det nu! Här är vi inte dumma!
Och självklart är det pengarna som gör att jag själv i slutändan lägger mig. Det är klart att jag inte vill ha ett stort jävla vindkraftverk i min barndomshage. Men pengar behövs alltid. Pengar till mig själv och pengar till Näs socken. Till barnen som föds och ska leva där.
När byggarbetet är klart kommer fåglarna att flytta in i sina strand-bon igen. Kor och lamm kommer att beta runt verket i hagen och plötsligt minns man inget annat än att det alltid stått där. En dag kommer förhoppningsvis nya barnafötter att springa runt där och lyssna till bin och vindkraftverk som surrar.
Jag bara önskar att min pappa fick vara med nu. När gårdar på Näs säljs för miljontals kronor och folk skrattar hela vägen till banken. När människor som slitit i åratal med sina jordbruk och alltid varit Näs trogna, äntligen kan kassera in lite och få lön för mödan.
Han kunde ha köpt sig ett par nya treibuttnar och kanske en ny John Deere också. Han kunde ha tagit in en avbytare och åkt till Kanarieöarna en vecka. Han hade nog svurit en hel del över det där vindkraftverket i hagen, men tillslut hade han nog vant sig. Han också.