Jag önskar det fanns fler invandrare på ön
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hur som helst så kollade vi runt lite på Blocket en kväll och hittade genast flera annonser med vuxna katter till salu på grund av platsbrist.
Vi tyckte omedelbart synd om samtliga och ville köpa hem vart enda kattskrälle, bara av ren medömkan.
Men en av katterna var gul och såg så väldigt sorgsen ut på bilden att vi bestämde oss för att i alla fall ringa och höra om den fanns kvar.
Jag fick uppgiften att ringa kattens ägare, Hasse.
Jag gillar verkligen inte att prata i telefon. Jag ringer inte ens mina egna vänner.
Jag hatar att inte kunna se den jag pratar med i ögonen, hatar de pinsamma tystnader som kan uppstå. Att småprata är så svårt på telefon och småprat, det är vad jag gör bäst.
Hatar själva påläggningsmomentet. Jag skriver helst, helt enkelt. Men jag tog ändå på mig att ringa och höra om katten. Ringa till Hasse.
Så jag ringde, till Hasse, som inte alls visade sig vara en Hasse, utan en Hassan.
Jag vet inte om personen avsiktligt hade försvenskat sitt namn eller om han kanske kallas för Hasse, skit samma, det är inte det som är det väsentliga.
För efter att vi haft vårt pinsamma lilla samtal om katten och efter att jag, på övertydlig svenska (vilket troligen inte ens behövdes), ställt frågor om rumsrenhet och barnvänlighet så slog mig den där jäkligt obehagliga tanken att "undrar om jag hade ringt om jag hade vetat att det var en Hassan".
Jag är på intet sätt någon rasist. Inte ens lite främlingsfientlighet bor i mig.
Nej, jag är glad över att mina barn får växa upp i ett hyfsat mångkulturellt land som Sverige ändå är. Jag önskar att det fanns fler invandrare här på ön. Jag har ropat "inga rasister på våra gator" och skrivit arga krönikor om sverigedemokrater.
Nej, jag kan bara inte tro en sådan här sak om mig själv.
Under några år var jag tillsammans med en kille från Iran. Han hade bott i Sverige sedan han var tre år typ och pratade mer göteborgsdialekt än bröt på persiska, men han hade svart hår och bruna ögon och sågs av samhället, kanske mer än av sig själv, som en invandrare.
Killen hade gått på Chalmers och utbildat sig till ingenjör. Och han fick aldrig något jobb.
Han sökte och sökte men fick aldrig ens komma på intervju.
Jag minns hur jag ibland kunde säga åt honom, när han var deppad och pratade om att han kanske borde byta namn att "men du det handlar lite om inställning också du. Försök vara lite mer positivt inställd".
Jag kunde liksom inte förstå hur man kunde skita i att ringa upp någon, med rätt kompetens och meriter, bara för att namnet klingade invandrare. Visst tänkte jag att några trångsynta rötägg finns det säkert, men normala människor är ju ändå inte så.
Men nu har jag fått ändra mig. Jag anser själv att jag är ganska normal, nämligen.
En normalsvensk med ett normalförakt för främlingsfientlighet och med en normalöppenhjärtlighet för människor från andra länder.
Det normala i Sverige idag, tror jag är just så. Att vara vänligt inställd mot invandrarna och negativt inställd till nazisterna/rasisterna/patrioterna/nationalisterna.
Nu har jag fått ändra mig för jag har insett att det är en jäkla skillnad på att stå och snacka om hur bra och fint det mångkulturella samhället är, än att verkligen ge sig in i det.
Det är så jäkla lätt att bara skita i invandrarna.
Låta dem hänga i sina gäng. Undvika att snacka med den där polska morsan på öppna förskolan som inte är så bra på svenska och som aldrig någon pratar med. För ingen vågar.
Och där tror jag min och många andras, hake sitter också. Jag vågar inte. Jag är så jäkla rädd för att det ska bli fel.
För att det ska bli pinsamt. Hur tar man sig ur ett samtal med någon som knappt fattar vad man säger?
Vad gör man om samtalsämnena tar slut och språket liksom inte flyter på sådär lätt och småpratsinbjudande?
Och tänk om man råkar säga något dumt som låter rasistiskt!?
Gudrun, vad töntigt det låter så här i skrift, men detta är faktiskt sanningen. Jag är ingen rasist, men inte har jag gjort mycket för att integrera invandrarna i det svenska samhället.
Jag är lat och feg.
Men nu ska jag skärpa mig. Är ni med eller?