Jag räddade drottningen från en riktig blåsning
Foto: Mark Earthy/SCANPIX
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Så här var det.
Sista sommaren på Gotland, innan jag påbörjade min frivilliga exil på fastlandet jobbade jag som allmänreporter på konkurrenten på andra sidan gatan. Året var 1978 och årstiden månadsskiftet maj-juni.
Kungen och Silvia hade varit gifta i två år och skulle ut på sin första stora Eriksgata. Och den var förlagd till Gotland.
Att jag som relativt ung reporter och dessutom vikarie skulle få bevaka den stora händelsen var egentligen inte speciellt sannolikt.
Men så blev det. Ingen annan på redaktionen var intresserad. Därför fick jag tillsammans med Håkan Lindgren, som var fotograf och också vikarie, bevaka kungaparets Eriksgata.
Eriksgatan bevakades av det största medieuppbåd som varit på ön. I tre dagar följde vi i kungaparets fotspår. Kungaparet åkte limousin. Vi andra buss. Överallt stod stolta medborgare och viftade med flaggor.
Kungaparet hann med mängder av besök under sin korta tid. Och överallt hängde jag och Lindgren med.
Givetvis hörde ett besök på Hoburgen till.
Det var där det hände.
Kungen och Silvia stod ett tiotal meter framför mig. Det blåste snudd på storm när drottningens hatt plötsligt blåste av.
All uppmärksamhet vändes mot hatten. Var skulle den ta vägen? Katastrofen låg på lut. En drottning utan hatt, det finns inte.
Jag stod ganska nära drottningen och samtidigt som vinden tog tag i hatten for min ena hand upp i en reflexrörelse. Jag fick tag i hatten innan den hade blåst ut i det stora blåsiga havet.
Fotograferna hade nog hoppats att hatten hade blåst iväg. Då hade de kunnat sälja sina bilder över hela världen. En drottning utan hatt säljer överallt. Men den affären förstörde jag.
En hovdam gick mot mig för att få tillbaka hatten och lämna den till drottningen.
Men Silvia vände sig också om och gick mot mig.
Jag lämnade över hatten. Silvia tog emot den med ett leende, och sa tack så mycket på sin svensktyska.
Under resten av Eriksgatan kändes det som om jag fick en speciell relation till drottningen. Hon tittade i varje fall igenkännande mot mig de gånger vi träffades efter den här händelsen.
Men jag hade ju räddat hatten från havet och drottningen från stora blåsiga rubriker.
Historien om lammskallar i världen går vidare. Jag började berätta om att lammskallar avnjuts (nåja) på Gotland och i Norge. Sedan dök Island in i matchen. Nu är Afrika också representerat. En dam ringde och berättade att hon har sett lammskallar säljas i Marrakech i Marocko. Där köpte folk över disk och tog med sig hem i passande påsar. Det blir svårslaget. Ännu ingen kontakt med min kompis i Nya Zeeland om det finns där också.
Åt lunch utomhus i onsdags. Det var nästan så att solen gassade. Hade inte ens ytterkläder. Det räckte med kavaj. Bara på Gotland. Bara på Gotland.
Kan inte släppa det här med lammskallar riktigt. Söker efter lammskallar i nationalencyklopedin och får veta att lammskallar är en delikatess även på Jylland i Danmark. Varför har ingen sagt det till mig?
Helt plötsligt syns Magnus Uggla precis överallt. Just det, han kommer ut med en skiva i dagarna.
Årets sista golfrunda genomfördes i lördags. Perfekta förhållanden trots att det är sent i oktober. Bara på Gotland. Bara på Gotland.
Den här veckan välkomnar jag många nya GT-läsare som har fått tidningen i en månad av en vän. Jag hoppas att ni är nöjda med tidningen så här långt.
Jag blev lite chockad när jag fick klart för mig att Gotlands Gille i Stockholm är en ren herrklubb. Ursäkta, vilket år är det?
Veckans hjältar är förstås Åke Lyberg och Arne Olofsson som såg till att Sune Olsson kunde räddas sedan hans båt slagit runt vid Näsudden.
Trots att Sune blev nedkyld efter 40 minuter i det kalla vattnet valde han att inte uppsöka läkare.
- Jag hade honung och brännvin hemma, det räckte, sa han till GT:s reporter.
Är det receptet för att klara sjukvårdskrisen?
Honung och brännvin kanske klarar mer än nedkylda män. Vem vet!
Trevlig helg!