När pappa och mamma lämnade jorden och jag tagit avsked med bara något halvår emellan, lämnade jag också slutgiltigt barndomen. Det hade jag väl egentligen gjort långt tidigare, familjefar som jag är med både barn och blomma. Men nu stod jag med ens näst på tur. Ingen att fråga de vardagligaste av frågor, ingen att ta råd av för att sedan göra tvärt emot.
När pappa blivit stoft och jag sedan strök mamma över kinden där hon låg på demensboendet, tärd som en fågel, var jag ensam kvar.
Där ute på gården sedan fanns så mycket himmel över allting jag såg, över husen, över träden, molnen som drev i den fria rymden.
Ingenting varar i evig tid, allting har en bortre dörr, en utgång mot någonting annat.
Jag tänkte sedan jag just blivit ensam på åren då jag växte upp, på kompisarna, vilka bodde kvar iu staden där jag växte upp, vilka hade flyttat? Jag gick långa promenader, passerade villorna där jag kom och gick en gång i en annan tid.
Bara föräldrar kvar, barnen, de som är vuxna nu, medelålders, utflyttade till nya kosmos. Jag skymtade mammor och pappor som blivit mor- och farföräldrar, de gick där inne i husen, möblerna på samma sätt som när allting ännu låg framför.
Ingenting varar i evig tid. Så nära var jag den känslan, så nära, alldeles mitt i.
Det bryggdes kaffe och plockades vetebröd ur frysen; ”Men Magnus, så roligt!” sa Patriks föräldrar, sedan de funderat en stund på vem jag egentligen var. Det var ju så länge sedan sist, 20 år, 25.
Ingenting varar för alltid men en gång var jag där så mycket, så ofta. I deras källare såg jag Carola slå igenom 1983, i vardagsrummet lyssnade jag på ”Ummagumma” med Pink Floyd. Många gånger hade jag tänkt på dem, hur de hade det sen vi som brukade hänga där försvann ur deras liv. Nu ringde jag till slut på dörren, som för att sluta en cirkel.
Magnus mamma satte också på kaffet när jag kom, det var dagen därpå. Patrik och Magnus, kamrater från förr och nu, utflyttade från vår stad, men med föräldrarna lämnade där bakom.
Många härliga timmar blev det, prat och skratt, en länk till den jag var och den jag blivit. Mammor och pappor, så många ensamma, efterlämnade, som jag själv, vi, kommer att bli en gång.
Jag gläds åt de där besöken än, det är snart två år sedan nu. Att inte skjuta upp, att göra det jag tänker göra, innan det är för sent.
Att öppna sitt hjärta åt det som är viktigt.
Jag är aldrig där längre, i staden där jag växte upp. Har inget att återvända till, jag går längs gatorna ibland i tanken, det är min stad men den tillhör inte mig längre.
Det finns en sorg i det.