Jag såg mig själv ligga där och snusa
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Landskapet låg sommargult och de röda husen var sommarröda och jag och barnen var på väg från mamma och pappa i Vetlanda tillbaka till sommarhuset på ostkusten där de inte längre orkar vara. En gång i tiden för inte alls länge sedan satt jag där bak och pappa bakom ratten längs precis den här vägen som jag åkt så många gånger.
Vi körde igenom Kvillsfors, Järnforsen och Målilla och jag tänkte på alla människor som bor där, så många livsöden som finns längs de vägar man kör.
AC:n var på och det var svalt i kupén och det var semester och vi kom fram sen och Clabbe gick på med hitsen och vi lastade ur och det var het het julikväll och barnen hoppade i den lilla poolen på gräsmattan och jag kände svetten rinna under mitt vita linne när jag packade ur våra väskor.
Att komma till den stugan är att komma hem för den har funnits sedan jag var ett år och där finns alla minnen och kanske också den nyckel till åtminstone en del av den som är jag och jag gick genom de få rummen än en gång och såg mig omkring, trots att det bara var ett par dagar sedan vi var där senast: vävtapeterna, träpanelen, rum i brunt med 70-talets patina, foton på mig själv sedan jag var barn, foton på dem som är barn nu.
Jag tände grillen och vi grillade tzatziki-grillare och vanliga hotdogs och åt dem med bröd i all enkelhet och såg en stund på tv sedan innan vi gick och lade oss alla tre, det var bara jag och barnen, hon jag bor med hade ännu inte semester, och barnen somnade men jag hölls vaken av en mygga och fick inte ro så jag gick upp och plockade fram olivolja, saltflingor och en bit tungt svart bröd och satte mig på altanen och åt i tystnad för Clabbe hade slutat sända.
Jag hörde båtmotorerna där ute i sundet, en bil som knastrade på den lilla vägen, och fåglarna som pratade för det var ännu ljust och jag tänkte att innan vi vet ordet av är det höst och vinter och då förefaller omöjligt att man någonsin igen ska kunna sitta utomhus i bara kalsonger och än mer märkligt att man faktiskt någonsin gjort det.
Jag gick in och såg länge på dem jag älskar mest, hur de sov tätt i hop i dubbelsängen.
Här stod jag med hela juli lindad runt om mig och pojken i sängen var jag för 35 år sedan och jag var min egen far som med kärlek såg mig ligga där och snusa.