Tyst föll snön den kvällen och bakom himmelshinnan, tonad i orangerött av stadens ljus, ropade månen utan ett ord. Jag gick längs vattnet, det som vräkte sig skummade piskade in över land för några dagar sedan väste nu lugnt och svart mot Strandpromenadens stenlinning.
Långt där ute fartygen, reducerade till glödande punkter i fjärran.
En promenad bara, utan egentligt mål. Inget att komma fram till mer än att låta tankarna vandra, en slags förflyttning det också.
Onsdagskväll, allt VAR som vanligt, ingenting särskilt hade hänt. Jag tänker att vi som tycker om den grå vardagen får glädja oss längre än de som lever för helgen. För vad är en helg? Ett raketbloss som snabbt falnar. Lär dig älska mörkret, för vi ska umgås mycket sen, som Lundell skrev.
Jag gick upp längs Nordergravar. Blötsnö, virvlande flingor. Så många foton som togs här i somras, i så många album som denna vy finns.
I solsken, i grön klänning.
Nu är mörkret här; alltings ursprung.
En taxibil köRDE in genom Norderport, en cyklist rullade förbi, två äldre kvinnor promenerade tillsammans, kanske hem från en kvällskurs. En Volvo råmade uppför Norderbacke.
Det var en tid på dygnet när så många var i rörelse. I Pittsburghs stålverk hade eftermiddagsskiftet gått på, i Krasnojarsk var den kyliga morgonen ännu några timmar bort, men här var människor på väg hem från kvällens aktiviteter; hem mot en kopp te och sena "Rapport" innan sängen.
På dagarna, i radion, är det nyheter varje halvtimme så man inte ska riskera att bli allt för munter. Varje dag nya exempel på att den lilla människan får sitta emellan, positionen i samhället avgör vad man ser. Ekonomiekot rapporterar om räntans upp- och nedgång som om det vore livets mening. Som att hålla koll på vädret, min vän, fem grader i går, nu är det tre igen. Lundell än en gång.
I upplysta rum såg jag människor se på tv, eller såg jag ingen alls, apparater som bara stod på, som ett artificiellt sällskap.
Så vördnadsfullt att gå förbi alla upplysta fönster; så många hemligheter som döljer sig bakom vart och ett, så mycket glädje, så mycket sorg, alla människor med sina egna referenser, sin egen fantastiska historia.
Tyst föll snön, jag stannade vid Norrbackaskolan och såg åt väster, mot vattnet till. Varje dag ser jag det här fast jag inte ser det.
Ringmuren, domkyrkans två torn där borta, hälsningar från 1200-talet och ända hit, från historien vi sällan lär oss av, från de som sägs vara döda till oss som sägs vara vid liv, i den enda dimension vi med säkerhet känner, den här.