Jag ser mig utifrån, jag ser ut som E.T.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag trodde miljonär var ett yrke. Vad jobbar du med? Jag är miljonär.
Ska jag göra vad jag vill ska jag bli konstnär, säger mina föräldrar att jag brukade säga, och: men om jag ska bli rik ska jag bli miljonär.
Jag blev inte miljonär, däremot ska så småningom lånen börja betalas.
Vi ska snart flytta, när jag skriver det här, jag, hon jag bor med och barnen. Har äntligen slagit till och köpt ny bostad efter år av mer eller mindre letande.
Det här är första delen av tre i en spaltsvit om sånt som så många människor gjort så långt före mig. Bytt bostad.
DET ÄR VÄLDIGT många nollor det handlar om och ytterligare två för mig själv och hon jag bor med.
Vi är lika på flera sätt (blir livrädda av hetsigt gnidande stråkar när hjälten är i fara på tv), olika på andra (hon äter inte oliver), men där vi definitivt är som om vi vore samma person är det när det gäller ekonomi.
Lika fantastiskt som opraktiskt att just vi mötts i livet.
EN LEENDE KVINNA med mörkt hår och pigg blick hjälper oss på banken, men undrar säkert vilka stenar vi krupit fram under.
Jag som aldrig förr lånat pengar annat än en hundring till pilsner, vad vet jag om allt hon talar om?
Jag låter henne förklara vad amortering innebär men lyssnar inte på svaret. Jag använder en skärva av min intervjuteknik, att ställa en oväsentlig fråga för att hinna tänka.
Istället ser jag mig själv liksom utifrån i det sobra kontorslandskapet. Jag ser ut som E.T., lika vilsen.
VI HAR ÄNTLIGEN bestämt oss, men ändå, mitt i allt: funderingarna. Blir det bra? Jag menar, verkligen bra? Har vi råd? Tänk om vi ångrar oss?
Ska jag köpa skor kan jag gå i veckor, månader och fundera, men en ny bostad, pang, bom, boll, gurka och sen är det miljoner senare på ingen tid alls.
Sen ska det räntas och amorteras och handpenningas och överföras och säkerhetas och påskrivas och bindas och rörligas och där står vi, vi två, mitt i snurren som om vi vore pålen i irländsk julafton.
Sen kommer det en dag när vi flyttar ut och någon flyttar in och någon har flyttat ut och vi flyttar in och så har ännu några människor fått platser att säga "där bodde vi en gång i tiden" om.
Hus lägenheter bostäder att minnas tillbaka till och säga "kommer du ihåg?".
Allting är förgängligt, det är så det är.
All glädje rymmer också ett vemod och har en fin kant av sorg.
Men först ska det ju rensas, packas och bäras.