Jag ska föda vilken dag som helst
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tänker att det är häftigt att det kan göras såhär bra musik av gotlänningar, människor mitt ibland oss. Tänker på alla spelningar med just Tony Clifton som jag varit på, i min ungdom. På hur vi brukade dansa.
Känner mig lite uppgiven. Lite sorgsen. Jag ska till och föda vilken dag som helst nu. Precis som förra gången så nedkommer jag i kalvningstider.
Mammas sambo, som är bonde och jag, har aldrig så mycket att prata om som i dessa dräktighets och förlossningstider. Vi pratar barnaskötsel, moderkakor och vändningsförsök. Det är inte klokt hur lika kor vi människor faktiskt är, tänker jag, där vid köksbordet.
I nio månader har jag KÄMPAT. De säger att graviditet inte är en sjukdom, utan, tvärtom, det mest naturliga en kvinna kan vara med om. Ändå sitter jag här och känner mig sjuk. Känner att jag har varit konstant sjuk i nio månader. Sjuk. Funktionshindrad. Inte fullt fungerande.
De första sex veckorna, augusti, var helt okej. Sedan kom illamåendet som slog ut mig så totalt. Jag gick ner 9 kilo och jag mådde illa dygnet runt. Kunde inte äta. Kräktes ibland. Var yr, svag, andfådd. Hade så ont i magen att jag fick åka till akuten en dag. Där konstaterade de att jag var gravid, helt enkelt. Som om jag hade missat det. De skrev ut Novalucol. Receptfria tuggtabletter mot halsbränna. Förvånande nog var försäkringskassan förstående och jag blev sjukskriven en månad.
Så började graviditetsdiabetesen göra sig påmind. Idag, efter nio månader, är skinnet på mina lår och mina höfter stenhårt, efter 4-6 insulinsprutor varje dag. Minns basslet i början, när insulindosen skulle regleras. Hur jag nästan blev medvetslös på grund av blodsockerfall en dag i höstas. Minns gråten och ångesten när sprutorna ibland inte velat gå igenom skinnet. Fy fan.
Illamåendet höll i sig tills november. Jag kunde börja äta igen, men inte för mycket och ingenting gott, på grund av diabetes. Så fick jag lågt järnvärde. Rekordlågt järnvärde och lågt blodtryck på det.
Tillsammans med de två extra litrarna blod man producerar som gravid blev jag extremt trött, andfådd, yr. Vissa dagar kom jag inte ur sängen. Järntabletterna strulade till min mage. Jag hade så ont i den och jag var så trött. Minns mitt hysteriska grinande innan jul. Jag var så trött. Så slut. Så andfådd. Så dålig mamma åt min tvååring.
Så dålig käresta åt min sambo. Och för en månad sedan kom spiken i kistan, foglossning. Som gör mig handikappad. Jag kan inte gå. Om jag ändå tvingar mig till det, får jag så ont sen att jag måste vila. Vila, vila, vila. Jag som inte gjort annat i nio månader.
Jag kan inte lyfta, inte hoppa, inte springa, inte böja mig. Jag kan ligga ner, på sidan, med en kudde mellan knäna. Ovanpå allt detta så är det småkrämporna.
Händer och fötter som domnar bort. Pigmentsförändringar i huden som gör mig skitful. Kramper i vaderna som väcker mig varje natt. Och en 93 kilo tung kropp.
När man inte kan röra sig så går man upp i vikt. Så enkelt är det. Enkelt och logiskt, men inte alls särskilt roligt att bevittna när det gäller en själv.
Skulle det inte vara mysigt att vara gravid? Skulle man inte få gå runt hand i hand med den blivande pappan och vara klädd i såna där hängselbyxor och se på pyttesmå, randiga sparkdräkter i skyltfönstren och i bakgrunden skulle ljuv musik spela?
Skulle man inte gå på graviditetsyoga och ägna sina nio månader åt att försöka vara harmonisk och lugn? Äta linser och persilja?
För vissa är det säkert så. Medans andra gråter konstant i nio månader. Gråter och lider och kämpar och sedan vill de sterilisera sig.
Och ingen tycker synd om en heller. För det är ju så "naturligt" att vara gravid! Någonting man ska vara så glad och tacksam över. "Mor ska upp äi täidä mor ska tig u läidä".
Fast tigit har jag verkligen inte gjort. Det är inte min stil direkt. Alla, både frivilliga och ofrivilliga, har fått veta allt om mitt lidande och nu även ni, kära läsare.
Det ska bli spännande att läsa kommentarerna på helagotland.se efter denna krönika! (tänk att någon kan slösa en halvsida dyrbart tidningsutrymme på att klaga över något så naturligt som en graviditet! Hur kan du låta det ske, Hammarlund?!)
Mitt favoritspår på Tony Cliftons skiva, tvåan, går i valstakt. Jag blev så glad när jag upptäckte det.
Skivan ska vara med under förlossningen. Jag tror att valstakt är en behaglig takt att födas till.