Decemberregnet strilar ner i sörjan utanför stalldörren, allt är kallt och mörkt och blött och plötsligt känner jag hur intill döden trött jag är. Gråtfärdigt, fullkomligt urlakat trött. Känslan får mig att falla. Tillbaka till barndomen i Hälsingland, där snön alltid låg minst meterdjup och stjärnorna gnistrade och glimmade. Jag minns allt på hälsingemål och jag minns det som i går.
Ja ä runt sju, dä ä kväll i pulkabacken, ja fryser, är hungri och intill döden trött. Ja ha åkt pulka i flera timmar, å om å om igen streta mä upp för den långa branta backen, som rinner utmä slänten nedanför kyrka.
Ja ha skratta så ja kikna, ja ha svettas å flåsa mä hosti och ja ha pinka på mä i åverålen. Fö lite fö att dä ska synas men ja skäms ändå, å nu nä lä ha kallna svir dä lite.
Ja vet ja borde va hemma redan å att mamma ä arg eftersom kvällsmaten ä klar. Männ dä ha ju vare så rolit så länge å tin har sprunge iväg. Först nu nä lä börjer bli dags känner ja hur trött ja ä.
Så intill döden trött å tanken på å gå hela vägen hem, med svidig åverål och pulka på släp, får underläppen å börja darra. Så i ställe styr ja pulkan utför backen en gång till.
Den här gången är åket inte ens kul, å när jag står där nere å titter upp tåres ögena. Nu har jag backen, hela vägen hem - och så föbi kyrka...
Föbi kyrkväggen mä länn dä läbbiga stentavlan. Dä dom hängde upp folk i järnringar förr i tin. Ja tro lä va så i alla fall, fö på tavlan syns ett avtryck av en döskalle. Upphängd tiss bara bena var kvar.
Ibland funderer ja på va den där männskan hade gjort. Om han har blive osalig å kommer å spöka.
Ja har försökt få mamma å se lä där döskalleavtrycket, men hon sert inte.
Nu står ja nedanför pulkbacken å stirrer tomt framför mä. Dom andra ungarna ä på väg hem åt sina håll å jag väger för å emot. Ja vet att ja kan komma en halvtimme sent men inte mer. Sen blir mamma orolig - å arg eftersom ja ju kan klockan. Å kyrkklockan vaker så tydligt mä sitt månbleka öga över pulkabacken så hon går inte å missa.
Så ja går. Ja streter mä uppför pulkabacken en sista gång å när ja ha komme upp å dom andra inte ser mä mer, då börjer jag grina.
Jag är intill döden trött, tårar bränner mina frostnupna kinder och stjärnorna gnistra och glimma.
****
På fredag åker jag hem till Hälsingland igen. Jag ska bo hos mamma och jag ska sova som vore jag död. Sedan ska jag vakna till en vit julaftonsmorgon.
Jag älskar snön. Och julen. Och pulkabacken. Och kyrkan, med stenplattan som jag nu vet det aldrig hängt människor på. Men dödskallen är kvar.
****
Bäst just nu:
Snö. I Hälsingland. Absolut christmas i bilstereon.
Snö. I datorn. Skriv in "let it snow" i Google, tryck "Enter"... och mys.
Starkvinsglögg. Den gamla vanliga hederliga. Årets årgångsglögg smakar klen kaffekask.
Julen. God jul, kära läsare!