Det här med Nordkalk alltså. Jag har ju inte skrivit om det. Det beror på att jag inte riktigt fattar. Vem har rätt och vem har fel?
Mest av allt beror dock mitt relativa...ointresse, för att vara uppriktig, på alla de där skäggen. Fjällrävenkläderna. För varje gång någon av de som sitter och häckar i Ojnareskogen ska prata och synas på bild så hänger jag upp mig på det där. Att de ser så himla...skogsmulliga ut. Som om de brukar bo i skogar, liksom.
Anna Ardin skrev i veckan att kämparna i Ojnareskogen borde skaffa sig en mediastrategi och detta är något jag vill instämma i. Framför allt borde de som kämpar för Ojnareskogen utse en person som representerar dem i media. Och då borde de välja en person som inte ser ut som en sån där...miljöextremist!
Det finns ju liksom en poäng med att Miljöpartiet nu har valt Gustav Fridolin som språkrör. Inget skägg och ingen Fjällrävenryggsäck så långt ögat når. Istället en ung och proper man. Hederlig. En man att identifiera sig med.
Det finns också en poäng med att Moderaterna numera kallar sig för "det nya arbetarpartiet". Jobbar bort överklassstämpeln. För att inte sticka ut. För att vara lite mer lagom. På samma sätt jobbar Sverigedemokratena när de tonar ner hatet och jobbar för att göra främlingsfientligheten lite mer normal, rumsren.
Det finns även en poäng med att jag ser lite söt och gullig ut med tuttarna i vädret på bilden här nere. Bilden är ju det första ni ser. Och när ni ser den tänker ni "jaha här har vi en kvinna. Hon har bröst och uppenbarligen bryr hon sig lite om hur hon ser ut också eftersom hon envisas med att ha en rosett i håret. Vad skönt. En helt vanlig tjej".
Ni blir lite säkrare i er bedömning och definiering av mig. Och sedan kan jag vräka ur mig alla mina feministiska ideér hur mycket jag vill utan att ni blir alltför upprörda. Jag är ju en av er. Hade jag däremot haft polokrage, kraftiga ögonbryn och hennafärgat hår hade ni kanske avvisat mig direkt som "feministf*ttan. Säkert är hon hårig också". Ni hade inte känt igen er.
Jag hade varit en "sån där" och mitt utseende hade kanske gjort att kvinnor kände sig anklagade och männen provocerade. Inte bra om man vill få folk att lyssna.
Och ja, det låter ju för hemskt egentligen. Men det är ju så det är. Vill man få någons medhåll och röst är igenkänning a och o. Det funkar inte för alla att sosseledaren går omkring med väskor värda lika mycket som en arbetares lön efter skatt. Det funkar inte att driva en överklasspolitik om man vill bli Sveriges största parti (man måste kamouflera den!). Och det funkar inte att försöka vinna den breda massans stöd när man ser ut som en "sån där".
Jag skulle aldrig någonsin åka upp till Ojnareskogen och sluta upp i demonstrationerna. För när jag ser bilderna därifrån så vet jag att jag inte passar in där. Det är inte för mig. När jag läser artiklarna med de brinnande citaten från människorna som älskar sin skog och sin miljö och som med all säkerhet har gått på folkhögskola och spelar antingen blockflöjt eller fiol så känner jag bara ett stort utanförskap.
Jag har visserligen gått på folkhögskola och skulle gärna vilja lära mig spela dragspel. Men jag handlar även på Ica Maxi titt som tätt. Jag konsumerar ofta och gärna och jag torktumlar all min tvätt. Jag hatar att sopsortera och det händer att jag kastar snusmubbar i naturen. Hur mycket jag än håller med så kan jag inte ansluta mig för jag hör inte dit. Kampen är deras men jag hejar gärna på. Från vår Volvo som drar en liter milen.