Här sitter jag utan trosor och skriver krönika. Ja. Tänk om jag skulle skriva så. Tänk om jag skulle skriva att jag brukar gå runt utan trosor under kjolen. På stan, till dagis. Utan trosor. Under kjolen.
Tänk om jag, i min blogg, skulle börja ett inlägg med att skriva "här ligger jag naken och skriver". Som Alexander Schulman gjorde i sin nya (underbara som alltid) blogg för ett tag sedan. Lite sådär i förbifarten bara, nämnde han att han var naken. Och Magnus Ihreskog lät oss alla följa med in under jeansen i en krönika tidigare i höstas. Bison har ofta kåserat över sin egen nakenhet på strandkanten vid morgondoppen. Och det är ju mysigt.
Men tänk om jag skulle skriva samma saker. Jag skulle bli häcklad. Tjejerna skulle hata mig.
Killarna skulle älska mig. Jag skulle få slemmiga mejl från diverse gubbar. Skamliga förslag från vissa.
Om jag istället valde att skriva att orsaken till min nakenhet under kjolen berodde på obalans i underlivet som krävde luftning skulle det bli ramaskri. Bland männen.
Det skulle skrivas om "kvinnotjafs" och att sådant vill man inte läsa om vid frukostbordet.
Kvinnorna däremot, de skulle skrocka förtjust och säkerligen ha högläsning för sina karlar där på morgonkvisten. "Där ser du Gösta, man måste faktiskt vädra när man har fått kli".
Ja det är ta mig fan inte lätt alltid, att vara född till kvinna.
Men saken jag skulle komma till var att jag blir så jäkla provocerad av det. Hur mäns kroppar och mäns nakenhet är så fri.
Hur den kan passera obemärkt förbi. Medan min kvinnokropp är så förbannat ofri, så förbannat tillgänglig, allmän egendom på samma gång som den är skamlig på så många sätt.
Min ålder provocerar mig på gränsen till galenskap. Jag fyller 26 år på onsdag.
Jag är snart 30 år. När bästisgänget samlades med respektive i julas insåg jag att vi nu alla i princip är "i 30-årsåldern".
Det stör mig något oerhört. Just ålder 26 också, det är som en magisk gräns.
Fram till 25 kommer man undan med mer. Men vid 26, ja, då är det oåterkalleligt. Då är man vuxen.
Jag gillar att vara ung. Jag vill inte bli gammal. Jag blir rent förbannad när jag tänker på det. Vill göra upp med min egen ålder. I nästa stund sätter jag på Alphavilles "Forever young" på stereon och halvhulkar.
I år är det tio år sedan jag gick ut högstadiet. Fem år sedan jag blev gravid första gången. Tio år sedan jag blev vegetarian. Elva år sedan jag tog min första snus.
Jag vet inte om jag är särskilt annorlunda sedan den dagen. Om så mycket har hänt.
Jag har fortfarande små finnar ibland, tycker fortfarande att morsan är skitjobbig nu och då och anser ännu att livet bjuder på allt för få tillfällen att bli full.
Nu ska jag snart få rynkor. Nu ska jag snart börja spela Bingolotto. Nu ska jag snart börja skriva krönikor varje vecka om hur underbart allting var när jag var ung.
Säkert provocerar detta en del av er. Särskilt de som har lite åldersnoja själva brukar bli provocerade över min ångest.
Men egentligen. Finns det någon som vill bli gammal? Vem vill egentligen närma sig livets slut? Inte många.
Extra osugen på att bli gammal blev jag dessutom när jag läste hur kommunen nu söker efter frivilliga att ta hand om det sociala arbetet på de dagcentraler för äldre som lagts ner på senaste tid.
Samtidigt som man säger att man inte ska smita undan ansvaret söker man alltså nu efter frivilliga, oavlönade att göra jobbet åt en så att man själv kan just smita undan. Hanna Westerén säger att man nu ska definiera vad som ska ingå i välfärden och vad som ska vara det där lilla extra. Det där lilla extra som man alltså inte betalar för.
Det där lilla extra som till exempel att få umgås på äldre dar. Dricka kaffe. Skratta lite. Sjunga lite. Kasta lite varpa. Ja, vi brukade kasta varpa på äldreboendet jag jobbade på för några år sedan. I solen kastade vi varpa. Drack kaffe. Åt en bit kaka. Och vi skrattade. Kommunen vill inte finansiera skratt. Skratt ingår inte i välfärden.
Grattis.