Naken mellan lakanen, ynklig och galen av för mycket för fort, när den stora kräkkanonen började mullra. Varning redan här, det blir grottbeteende och postpubertala pinsamheter i Spalten i dag.
I dimman glömde jag att hotellägenhetens toastol stod i ett separat litet rum, så jag sköt mitt första skott av det som ville ut i tvättrummets bidé och när den var full siktade jag på handfatet och sedan, när jag var klar, hade jag ju allt som hamnat på den beiga heltäckningsmattan att ta hand om också.
Man är ju inte alltid så briljant. Jag skrev om att göra bort sig, skämma ut sig, redan förra veckan. I dag kommer jag ut med nummer ett, i topp (eller kanske i botten) på min lista; nyårsnatten på ett hotellrum i franska alperna 1982.
Något mina reskamrater sedan inte var sena med att dela med sig till alla som ville höra, och det var ju naturligtvis det mest skämmiga av allt.
Det var ju bara att börja städa. Tanken glasklar så klart: jag spolade hela mattan våt med handduschen och torkade sen upp allt med en handduk, jag besparar er vidare detaljer, men det luktade inte bugg.
Men sedan, när jag var färdig efter en kvart eller så, måste jag ju göra av handduken någonstans. Den kunde knappast vara kvar i den lägenhet jag delade med mina tre kompisar.
Det fick bli korridoren. Men inte hittade jag något bra ställe att dumpa den på vår sjunde våning.
Glasklar tanke igen, det är så jag minns det: jag tar hissen till ett annat plan! Så jag jag gick in, tryckte på femman, klev ut, lyckades öppna ett fönster och hivade ut handduken till ett lägre liggande tak. Problemet löst, bara att åka upp igen och lägga sig.
Men någon, i foajén dessvärre, hade naturligtvis hunnit trycka före mig så naken och grann for jag ner till entréplanet där lagomt festande männinkor just började komma hem från sin jubelkväll.
Jag minns just inga känslor, inga ljud, bara ett vitt sken från foajéns lampor och ett konstaterande: här står jag spritt näck och folk tittar på mig men ingen stiger in i hissen. För det var förstås ingen som tordes, jag skulle heller aldrig åkt hiss med en sån galning. Jag fick fortsätta min resa på egen hand, ända upp till våning sju.
När jag återvände till lägenheten tittade den av mina resekamrater som låg i mitt rum upp från sina lakan och undrade, från hjärtat:
- Vad fan håller du på med!?
Jag berättar inte detta varje dag, det är inte det bästa jag gjort. Men möjligen hör liknande händelser till livet. Men det är länge sen nu och jag skrattar åt det ibland.
Resten av veckan, ty detta inträffade redan andra dagen, tvingades vi ha skor när vi gick in i tvättrummet samt spreja med mintsprej för att håll det som inte luktade bugg i schack.