I morgon klockan tre sätter jag mig med familjen för att se "Kalle Anka och hans vänner". Det har jag sett varje jul så länge jag kan minnas. Det är då julen börjar, då vi äntligen kan pusta ut.
Jag tycker husvagnssemestern är roligast, särskilt den lilla sekvensen där de äter majs-kolvar och det knattrar och plingar som på en gammal Facit.
Sedan, om vi har tur, kommer tomten och därefter är det dags för köttbullarna att dofta i huset. Inga märkvärdigheter där, men sillen är viktig och osten och leverpastejen. Skinkan skulle jag kunna hoppa över.
Jag kommer ihåg när Arne Weise var julvärd i tv, när han tände ljuset, lade huvudet på sned och med eftertänksam min bad oss tittare tänka på de vi haft kära men som inte längre är med oss. Jag har alltid undrat hur det kommer att kännas.
Både pappa och mamma fick ju vingar i år, så i morgon får jag veta.
Jag tänker mig att vi i vår lilla familj sitter tätt tätt intill varandra i soffan när vi ser detta tecknade julevangelium.
Bara några ytterst få av alla jular har jag firat utan mor och far. De spelade alltid en julskiva med Vikingarna, jag brukade få en skjorta och några par kalsonger, jag gav dem var sin bok, sedan åt vi mammas inlagda sill och såg på tv. Ibland, när de hade bättre syn, lade vi pussel, vi hade ett skitstort 1000 bitars på nåt österrikiskt slott som vi aldrig lyckades lägga klart.
Några jular har jag firat på annat håll, men då alltid med ett gnagande dåligt samvete för att de sitter ensamma under julens stjärna utan sitt enda barn.
På förmiddagen har vi vid dessa tillfällen ringt varandra och önskat god jul.
Den här julen slipper jag känna att jag möjligen sviker. Vi firar i svärfars fritidsstuga i Härjedalen, åker i längdspåren, badar bastu och kanske pippar en smula.
Min värld rubbades inte när pappa och mamma gav sig av, de var till åren och det mesta som kom ur det var egentligen gott, jag är tacksam att ingen av dem tvingades tillbringa en jul ensam.
Men jag står numera först i kön och jag har inte längre någon att ringa för att få stöd, de där samtalen var som ett ankare utan vilket allt var på drift. Jag är där nu, där det inte är givet att uppväxtens föräldrar finns kvar, de som alltid fanns där med bullar och mjölk, de som alltid skulle finnas.
Jag skulle vilja slå de där nio siffrorna i min barndoms telefonnummer för att höra om någon svarar, jag skulle vilja höra deras röster igen, jag skulle vilja önska dem en riktigt god jul.
Istället önskar jag i morgon våra egna små en fin dag med kramar och något litet i en morgonstrumpa. Det är deras minnen jag är med om att bygga nu, deras hågkomster av någonting, hoppas jag, ljust och enastående vackert.