Jag tänker inte be om ursäkt för att jag är man
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag är inte världens bästa pappa, det finns med största sannolikhet de som är mer pedagogiska och har större tålamod än jag.
Men jag är bra.
Därför blir jag irriterad när folk jag aldrig träffat, eller ens vet vilka de är, insinuerar att jag gör ett dåligt jobb som förälder.
Förra veckan kastade jag tydligen en brandfackla i genusdebatten när jag skrev att mina prinsessor passar i rosa.
Jag anade nog vad som komma skulle, och jag tycker det är lite lustigt både att bli kallad "fossil" och att kvinnor jag aldrig träffat ifrågasätter min erfarenhet av just kvinnor.
Men när de skriver att jag är en dålig pappa på grund av att jag låter mina döttrar välja själva vad de ska ha på sig blir jag förbannad. Jag vet, jag borde inte ta åt mig, men jag är inte mer än en man som gör så gott han kan.
Jag blev också anklagad för att vara en "anti-genusmänniska", och det är möjligt att jag är. Jag är inte säker på exakt vad uttrycket innebär, men jag har inte särskilt mycket till övers för folk som klumpar ihop "män" till en homogen grupp och kallar oss förövare eller potentiella förövare.
Någon tyckte att jag skulle skriva en krönika om orättvisorna mellan könen istället för "ännu en text om värdelösa feminister".
Jag har aldrig skrivit något om värdelösa feminister. Faktum är att jag inte skrivit ordet "feminist" i en enda krönika sedan jag började skriva för ett och ett halvt år sedan. Alltså har jag heller inte sagt att de är värdelösa.
Jag tycker inte att feminister är värdelösa. Faktum är att jag, i mitt ytterst jämställda förhållande, antagligen klarar kvalgränsen för att kallas just feminist.
Men det har ju de som säger att jag är oduglig ingen aning om.
En av mina argaste kritiker heter Nina Ruthström, hon tycker synd om mina barn och kallade mig faktiskt fossil i ett debattinlägg på helagotland.se.
Det slog mig när jag läste hennes inlägg varför jag aldrig orkat engagera mig i genusrörelsen, eller ens bry mig nämnvärt om vad de säger: de saknar humor.
Det är för mycket hat och bitterhet och skuldbeläggande av hela det manliga släktet överallt.
På så vis har den väldigt mycket gemensamt med alla andra ultrarörelser, vilket syfte de än må ha.
Nej, jag känner mig inte hotad av den, jag hatar den inte, jag ogillar den inte. Jag är bara uttråkad.
Med människor som denna Nina Ruthström som förkämpar behöver genusrörelsen inga fiender. Den gräver sakta men säkert ned sig själv.
För när de säger att alla män är skyldiga, eller har potential att bli det bara för att vi har en snopp, kommer vi vanliga män, den stora majoriteten som inte slår eller våldtar, aldrig att känna oss välkomna i debatten.
Vi hamnar i en evig försvarsställning utan att egentligen förstå varför.
Jag har ju inte gjort något. Inte något värre än att säga att mina döttrar gärna får vara prinsessor om de vill, och att jag alltid kommer säga att de är vackra och att jag älskar dem till månen och tillbaka igen.
För jag är en bra pappa.
Vissa vill arbeta för att utplåna olikheterna mellan könen.
Jag har som heterosexuell man alltid tyckt att det är just olikheterna som fascinerar och lockar.
Men jag vet väl som vanligt inte vad jag pratar om.
Att världen är orättvis råder det dock ingen tvekan om. Att kvinnor har lägre löner och sämre möjligheter att göra karriär är uselt, och där finns oändligt mycket att göra.
Man kan säkert dra det resonemanget hela vägen ned till mina barns prinsessklänningar om man vill och orkar.
Jag är hursomhelst i min roll som både chef och man medlem i det så kallade patriarkatet. Det blir jag påmind om ibland, häromveckan på Gotlands Folkblads ledarsida där debattören Wera Svensson i nedsättande ton kallade mig för "herrn".
Men som den patriark och fossil jag är tänker jag inte be om ursäkt för att jag är chef och man. Jag tog mig hit själv och är ganska stolt över det.
Veckans lista är könlös, tack gode gud för det. Här är de fem just nu vackraste orden jag vet. Egentligen är det väl inte orden som sådana, utan associationerna, men ändå.
1) Sommaräng. Jag tänker på vårt gamla sommarställe vid Katthammarsvik, torrt gräs, blåklockor och hundkex.
2) Smultron. Lite för svåra att hitta och jobbiga att plocka, men goda och vackra när man lyckats.
3) Tjära. Lukten när solen gassar på en tjärad vägg är Gotland och sommar för mig.
4) Barfota. Man går för lite barfota i livet.
5) Morgondimma. En sån dimma som viskar "jag försvinner snart, och då blir det här en riktigt bra dag".