Vi såg en fotbollsmatch på tv, pojken som är tio och jag, i en av de rätt vanliga kanaler vi har hemma.
Pojken var eld och lågor, han älskar fotboll lika mycket som jag gjorde när jag var tio: kan alla namn, alla klubbar, alla spelsystem.
För egen del bryr jag mig numera inte alls men kan ibland tycka det är lite trist att jag inte ens har något favoritlag för det verkar finnas en viss gemenskap i att ha det.
Eller jo, det är väl Tottenham Hot Spurs då. Jag köpte en temugg med deras logga i London när jag var 15 så vi kan väl säga att jag håller på dem. Och på Myresjö IF i division 2.
Däremot saknar jag Tipsextra-tiden. Nu kan den som vill se sport dygnet runt på hundratals kanaler men då sändes en match i veckan, på vinterhalvåret.
Saknar det inte främst för matchernas skull utan för företeelsen. Jag tänker mig dit och namnen omges med ett särdeles skimmer: Ardiles, Cunningham, Osgood.
Det var lövbiffpolisonger och lera, långt från könlösa botoxplaner. Leeds vita dräkter var bruna efter en kvart och tv:s smutsgula grafik var jättestor: K.KEEGAN bredde ut sig över hela tjock-tv-rutan.
Det är EN slags lycka att ha fått vara med i en era när allting inte fanns, när Marabou-choklad inte kunde smaka polkagris och när cactus ännu inte var en Läkerol-smak, när man brydde sig om det lilla som var tillgängligt.
Lördagar klockan 16 var en helig tid, då hade V65-hästarna äntligen travat klart.
Nu ser jag nästan aldrig på fotboll, men då, i tonåren, var Tipsextra en höjdpunkt. Hemma under träpanelen och när åren gått bland Pripps och chips innan taxin mot natten.
Det var sköna lag som Leicester och Ipswich, Stoke och Huddersfield. Men det var inte heller då främst matcherna, det var företeelsen, samlingspunkten.
Jag berättar FÖR pojken om leriga mattor, om Bosse Hansson, om lukten av mammas lördagskyckling efter de 10 minuters helgmålsringning från Bräcke eller Vreta Kloster som följde efter slutsignalen.
Om sorlet från läktarna. Matchen behövde ju nödvändigtvis inte ses, bara tv:n stod på så man inte missade plinget i rutan när det blivit mål i andra matcher.
Han ser på mig som jag vore en bautasten.
Någon gång ska jag se en engelsk match på riktigt. Det är mycket jag har kvar i livet, köra väghyvel, till exempel. Men också att se en match i England, ligan för oss som inte är fotbollsintresserade men där minnen finns från en tid när shortsen var små.
Jag tänker mig tweed och regnvått ylle, tänker mig dimman som driver in, lite ont i halsen och lukten av öl och cigaretter, sjungande massor av folk, galningar som vrålar "fucking bastard!", växelpence i fickan och en pub på hörnan sen som heter Brothers in Arms eller Lilywhite Lilith.
Jag tänker mig det så.