Jag tänker på alla dem jag nästan mött
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Om möten på nätet, om möjligheten att ta kontakt igen med dem man känner eller känt.
Men också: nätet som ett sätt att våga ta kontakt, att knyta samman band som brustit eller där knopen åtminstone släppt.
Jag tycker jag ändå är rätt bra på det. Att leta upp folk, sända en liten hälsning, ungefär: här är jag, minns du?
Och sen få ett egentligen lika intetsägande svar tillbaka, men ändå ett svar, ändå en liten lampa av någon slags vänskap som tänts.
Jag är inte lika bra på att ta kontakt i det verkliga livet. Är rätt tillbakadragen: Skygg säger vissa.
Jag är bra på att känna igen människor, har ett bra ansiktsminne, men är inte alltid på humör för ett möte. Så jag går åt sidan, viker undan.
Det är jätteroligt att byta ord men en del bekanta från förr, men vanligare: det finns ingen lust att alls byta ord med en hel del av dem för vad ska man säga? Vad ska jag säga?
Annorlunda på nätet, där tar jag kontakt när jag vill, svarar när jag vill, om jag vill.
(Tänk att jag, JAG, skulle skriva så. Det är inte så många år sedan som jag, i en sådan här spalt, idiotförklarade mejlandet och mejlarna och skrev att jag hellre skickar brev. När skickade jag ett brev senast?)
Jag tänker på hur många från förr jag träffat igen i det verkliga livet, såna jag sprungit på; "Nämen va fan!".
Men också på så många jag inte träffat. Eller rättare: nästan träffat.
De som suttit i bilar jag mött, som svischat förbi bara några meter till vänster. De som gått in genom dörren när jag just vikt runt hörnet. De som ställt sig i kassan i affären just när jag kommer in. De jag varit såhär nära men inte vetat om det.
Jag tänker på en kort sommarflirt från 80-talet som arbetar som akutsjuksköterska i Dalarna, vet jag. Jag tänker mig att jag hamnat där, på akuten, och hon blivit den som tog hand om mig.
Hade vi känt igen varandra då, så många år senare. Hade vi sagt "Visst är det du?" eller hade jag fått hjälp med det jag behövde hjälp med och sedan gått därifrån.
Och så hade vi träffat varandra igen men ändå inte gjort det.
Jag tänker på allt det där, på vad det blir av oss och vilka vägar vi tar. Och hur vissa long time no see-möten är en omstart på innerlig vänskap där åren som gått är utan betydelse men känslan är att just vi i någon mening var menade för varandra.
Jag har upplevt sådana möten också.