De där rummen. Så många rum jag passerat genom åren. Jag tänker på dem ibland, det händer att jag tar mig dit.
Kristianstad: Ett fönster och bordet framför, två stolar, skivbackar på golvet; Aztec Camera och Bowies "Let’s Dance". Sent 80-tal, måste vara sent 80-tal. Jag skulle inte hitta dit igen. Ett rum, Tjobba bodde där nåt år, jag minns en tung Ramlösa-morgon med ett fönster öppet för att vinterns vassa nålar skulle väcka oss till liv innan mitt tåg hem.
Ekenässjön: Fredagsfest, ett tonårsrum; säng, skrivbord, stereo, George Thorogood, "Bad to the Bone". Vem kände jag där? Varför var jag där? Minnet av rummet, ingenting annat, ett av alla rum.
Juan les Pins: Handfatet till vänster, sängen till höger, fönsterluckor rakt fram, ljuden från gatan; signalhorn och sorl, kalsonger och strumpor som tvättats med Y3 i handfatet.
Alla dessa rum jag varit i.
Jag har burit en beckettsk bild länge: Ett trångt rum på andra våningen eller tredje, fönster mot söder, solen ligger på och hans skjorta är våt av svett. Persiennerna halvt vinklade, väggarna och golvet randiga skuggor. Dammet som svävar i fina partiklar, tjutande tystnad, cigarettrök. En säng, ett bord, en stol.
Han kisar mot gatan, knivskarpa skuggor och det skalpell-vita ljuset. Det finns inget förflutet, ingen framtid. Han står där vid fönstret, dörren stängd.
Ställer sig med ryggen mot väggen, sjunker ner, sitter på golvet, den kvalmiga luften, skjortan klibbande mot kroppen.
Jag har burit den bilden så länge, jag vet inte vem han är eller var den kommer ifrån.
Rummen inom mig, inomhuset, som Tranströmer skrev, de som är kvar att besöka. Jag tänker mig den långa hotellkorridoren med sina dörrar, den trånga källargången.
Läser om mördare och våldsmän i böcker och blad, hur gick det till när de öppnade sina tidigare slutna rum och när likgiltigheten sipprade ut?
Avgrunder, lönnväggar, schakt och ropande ekon, vad finns där inne? Där nere? Vad?
Jag ser en festlokal. Jag är 15, det är min kusins bröllop, jag dansar vals med henne, hon heter Bitten, jag kan inte dansa vals men följer så gott det går.
Ingen musik i det minnet, men det måste funnits musik. Hon har vit klänning, jag trampar på hennes strumpfotstår, pinsamt, jag minns dofterna av parfym, doften av en mogen kvinna.
Vi har inte träffats på 20 år, 25, 30. Jag tänker på det rummet ibland, vet inte var det ligger, skulle inte hitta dit, det var på andra våningen, kusinens man drack whisky och allt var så länge sedan.
* * *
Så många rum jag varit i, där solens stämjärn slagit in, där fönsterluckor öppnats mot de tankar som ännu aldrig tänkts.