För en tid sedan besökte jag lasarettet för ännu en elkonvertering av hjärtat. Hjärtflimret drog igång på natten, jag vandrade till akuten på morgonen och några timmar senare knallade jag hem samma väg.
Det är ett relativt enkelt ingrepp. Man sövs en kort stund, sedan skickas elektricitet genom hjärtat och när man vaknar upp igen är den puls som löpt amok och fortsatt bråka oregelbundet i bröstet återställd.
De enda sviterna är lite brännmärken från de plattor som fästs på bröst och rygg.
Sedan får man hett kaffe och smörgåsar med ost och paprika.
Som ett bättre pensionat är det, och dessutom vänliga ord och leenden från den personal man träffar på.
Inte många såg mig gå dit, inte många såg mig gå hem. Inte många vet att konverteringen ens hänt, förrän jag berättar det här.
"Om någon frågar efter dig, får vi tala om att du finns här?" undrade kvinnan i luckan när jag skrevs in.
"Ja" sa jag, "inga problem".
Jag tänkte: vem ringer hit och frågar?
Det är egentligen inte mycket att bekymra sig för, det jag råkat ut för några gånger nu. Förutom det faktum att det faktiskt är hjärtat som är inblandat. Jag återställs relativt fort och det är inget som påverkar min vardag.
Så mycket annat som påverkar min vardag, dock. När solidaritet, kärlek och medmänsklighet efter hand monteras ned i vårt samhälle. Det är en känsla jag har och som inte ger sig.
I nyheterna pratar man tillväxt och ekonomisk balans. Det säljs jas-plan och förhandlas om utsläppsrätter, samtidigt som människor utförsäkras för ett värdigt liv. Vem pratar om kärleken, medmänskligheten och meningen med livet?
På sådant tänkte jag när jag vaknade upp ur narkosen.
Jag tänkte att jag har tur som togs om hand utan att behöva betala för mig med annat än med kommunalskatt. Vem vet hur vi har det fram i tiden.
Lika bra att passa på att vara sjuk nu.
Fast jag är inte sjuk. Frisk är jag. Vaksam på hur hjärtat slår, men i övrigt utan men. Jag tänkte på om jag varit kändis. Om någon sett mig gå in på akuten och tipsat tidningar och jag sedan på löpen fått läsa att…
MAGNUS
Ihreskog akut
HJÄRT
-SJUK
…jag tänker på hur det varit och kom fram till att jag nog inte kan förstå det mer än att jag nog ännu mycker mer skulle fundera på varför vi journalister skriver sådana artiklar. Inte vi på lokaltidningar, men drakarnas skuggor faller ju även på oss.
Men jag är inte löpsedelskänd och dessutom var det ingen som såg min tidiga promenad.
Och inte var det någon som ringde och frågade efter mig heller.
Gott nog så.