Jag tar henne på inners och defilerar fram
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Blickarna som skär i ryggen, irritationen som sipprar som rök.
För då, om man lämnar en kö en aldrig så kort tid, ska man enligt oskrivna regler ställa sig sist igen. Ty den som glömmer tidning tvål torsk i skede 1 ska för denna glömska betala med tid och tålamod i skede 2.
Nåväl. Att markera plats är kusin till köandet. Du vet, du kommer in till färjans restaurangtorg, "den här platsen blir perfekt", markerar den med din halsduk och springer sen mot tallrikar eller mugg.
Men: hur små får saker vara för att markeringen ska gälla? En basfiol, givet, en väska, okej, men en halsduk? En penna?
Var skulle jag själv våga sätta mig?
Jag skulle inte lyfta bort en ryggsäck. Men en blöt-tuggad blyerts och jag skulle inte tveka.
Men en ensam halsduk? Det är gränsfall. Men förmodligen skulle jag fortsätta trampa runt och leta efter annan sittplats.
Men om jag sätter mig: vad säger jag när ägaren kommer till den plats som förväntats paxad?
Och vad säger han vars halsduk jag ignorerat? Kan man rent av åka på stryk?
Fast apropå förra veckan. När kassörskan intill ropar "det går bra här också" och allt követt sätts ur spel, vilken seger det är när så många rusar dit medan jag själv står kvar och plötsligt är på medaljplats fast jag nyss var sjua.
Som Bradbury, australiensaren, som vann skridskotävlingen i OS, short track, när alla före honom fallerenfalleralla-föll.
Ibland tror jag att jag tränger mig i kön redan innan jag står i densamma. Affären igen: Jag med kundvagn, hon där med kundvagn. Hon har fått någon meters lucka fram mot kassa 2. Men jag tar henne på innern vid kexchokladen och defilerar sen fram mot rullbandet.
Jag med ett ett jävla lass och hon med bara lite nödproviant. Men det känns lite skämmigt, blickarna i ryggen som om jag hämtat den där glömda torsken.
Förr om åren, på den tiden det inte var obligatoriskt med platsbiljett på alla avgångar, åkte jag rätt mycket tåg. Satt det någon på "min" plats krånglade jag sällan utan valde istället något annat ledigt säte.
Vilket förde med sig att allt eftersom fler människor steg på längs linjen blev det jag som fick flytta omkring och lämna plats.
Och försynt som jag är lät jag det vara så, tiden var liksom ute för att gå fram till den där människan som från "min" fåtölj sett mig flytta omkring, och säga:
- Jag ber om ursäkt, men det här är faktiskt min plats.