Jag trivs bäst i miljöer redan kända
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu har jag aldrig varit äventyrligt lagd, inte hoppat från klippväggar, inte klättrat på skyskrapor eller ens uthus.
Men jag har givit mig av på resor utan förbokat hotell.
Och bara det ter sig märkligt, sett från det ombonade vakuum jag befinner mig i i dag.
Överraskningar har aldrig tilltalat mig särskilt mycket. Till det är kontrollbehovet alldeles för stort. Ordning och reda, planen lagd, stringens och eftertanke, var sak på sin plats i god tid.
I själva verket avskyr jag överraskningar, folk som plötsligt ringer på, som man gjorde förr. Då gillade jag det, ett tag saknade jag spontana besök, men man ändras ju.
Jag vill veta, vara förberedd, det tar tid att sätta på sig leendet och sin trevliga kostym.
Ringer du och säger: packa väskan, vi drar till Warszawa i kväll, så vet jag att jag inte skulle hänga på.
För det är ju så mycket. Hur gör vi då? Var ska vi bo och varför? Och tänk så mycket som kan hända. Inte minst här hemma när vi är borta. Och så missar jag ju det där programmet jag ändå inte tänkte se.
En gång, under tågluffningens gnisslande era, for jag från ena staden till den andra sovandes i tågkorridorer och på järnvägsstationer, levde för dagen och med framtiden inte längre bort än nästa gryning.
Att leva på en höft, att fånga idéerna när de kommer och låta dem ta en med.
Jag längtar inte dit igen.
Men det skulle vara kul om jag kunde förmå mig att göra det.
Med stolthet kan jag i dag säga att jag blivit en hemmamänniska.
Jag trivs bäst mellan familjens väggar, i miljöer redan kända. Det är där jag landat, i en trygg och grå soffa från Ikea. Inte nödvändigtvis som soffpotatis, men med det ovissa och oväntade en njutbar bit bort.
Men det händer ändå att jag går wild and crazy och balanserar på knivens egg.
Det händer att jag äter kyckling utan att kolla att den är genomstekt, att jag chansar på att hinna med Fårö-färjan, att jag till och med kör bil med bensinmätaren nästan på rött.
Men å andra sidan äter jag då bara en liten bit och nästa färja går ju en halvtimme senare och så kan jag ringa på hjälp om soppan skulle torska.
Jag har landat i min tråkighet och trivs så ohyggligt bra där, tack så mycket för det.
Fast, det är ju klart, jag står mitt i livet och ser våra barn växa upp och det är naturligtvis det största äventyret av alla.
* * *
Moderaterna, förresten. Låter som det vore ett speedwaylag.