Jag tror inte på hokus pokus
En bit skumgummi med små plastflärpar på, och en prislapp på ett par hundra spänn. Spikmattan blev årets julklapp förra året, och det finns en också i vårt hem.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I det här fallet är det exakt samma sak, för jag vägrar kategoriskt att tro på saker jag avfärdar som hokus pokus.
Spikmattor, kristaller, magneter. Healing, handpåläggning och chakran. New age-flum, brukar jag fnysa. Jag fäster ungefär lika stor tilltro till sånt som jag gör till naturmediciner och örtbehandlingar. Det vill säga ingen alls.
För mig är allt sånt där ungefär som att tro på Gud (vilket jag inte gör). Om man tror på det så funkar det. Tror man inte gör det bara jävligt ont att ligga på en spikmatta.
Det som stör min världsbild något är ju att en del av flummet faktiskt fungerar för vissa, och att jag därmed i vanlig ordning varit för snabb att döma, för snabb att avfärda.
Allt som fungerar måste ju vara bra. Och bara för att det inte funkar på mig betyder det inte att andra inte kan ha något att vinna.
Jag fick en demonstration med såna där mystiska magneter för några veckor sedan och det var extremt störande för mitt pragmatiska (trångsynta) sätt att se på tingens ordning.
Utan magnetarmband blev jag omkulltryckt hur lätt som helst. Med magnetarmband stod jag stadigt som en klippa. Jag provade flera gånger, både på mig själv och på sambon och det finns inte en rationell chans att ett löjligt litet armband, med eller utan magnet, kan ha någon som helst påverkan på styrka och balans.
Och ändå var det skillnad.
Jag fattar ingenting och det är verkligen mycket irriterande. För enligt mitt tidigare resonemang ska hokus pokus inte fungera om jag inte tror på det. Och jag tror inte. Ändå fungerade det.
Följden av detta blev att jag går omkring med en magnet om halsen, och det första som hände var att jag fick influensa.
Jag tror inte det är ett gott tecken, men jag ger det här hokus pokuseriet en månad till. Har jag inte märkt att mitt liv blivit avsevärt bättre än innan åker magnetuslingen ned i samma låda som alla andra smycken jag samlat på mig genom åren och aldrig använder.
Men spikmatta, nej, där går gränsen för vad jag tillåter mig själv att tro på.
Saker som gör ont är dåligt. Tror jag i alla fall.
Lika säkert som en influensaepedemi har schlagerfebern återigen lamslagit Sverige.
Jag är en av dem som drabbats, både av flunsan och schlagern. Samtidigt också, som av en händelse.
Något stort fan av schlagers, eller svensk popmusik överhuvudtaget, har jag aldrig varit.
Men så är också musiken av underordnad betydelse i den här bisarra cirkusen av galenskap som nu åker land och rike runt i flera veckor.
Fina journalister med DN-komplex brukar alltid föraktfullt se ned på de reportrar som följer schlagercirkusen. Det är inte "fint", inte "bra journalistik".
Helt ärligt tror jag att alla journalister skulle må bra av att följa schlagern åt en kvällstidning under några veckor. Ett mer krävande jobb hittar du inte i mediesverige.
Men det är kul också, och jag har många märkliga minnen. Jag har intervjuat finska hårdrockartroll, blivit utskälld av såväl Carola som Bert Karlsson, fått mitt rakade huvud bedömt "lent som en nyrakad pung" av Lotta Engberg och haft hårdrockefterfest med Poodles.
Ibland längtar jag dit igen.
Bert Karlsson är för övrigt en av de bästa som går att ha med att göra som journalist.
Han svarar alltid, säger alltid vad han tycker (vilket alltid går att ha i en rubrik) och det viktigaste av allt-- han är aldrig långsint.
Om han blev förbannad på något man skrivit sa han det direkt och sen släppte han det omedelbart.
Han skulle bli en grym mediatränare.
Jag är som sagt sjuk och hemma från jobbet.
Det fanns en tid när jag försökte simulera feber för att få vara hemma från skolan och jag kan verkligen inte fatta varför idag.
Det finns inget tråkigare än att vara hemma och sjuk. Rastlösheten sprider sig som ett gift i kroppen, men jag är för trött för att orka göra något. På tv visar de "Oprah" och pissiga program om galna krabbfiskare i ishavet. Det slutar med att jag vankar runt runt, planlöst mellan köket, vardagsrummet och hallen tills jag ger upp och landar utslagen i soffan igen.
Där gråter någon hos Oprah. Och krabbfiskarna tappade en tina i sjön.
Och jag vill kasta fjärrkontrollen genom fönstret.
Tack och lov för internet.