- Mamma! Kolla! En kille som ser ut som en tjej!
Vi befinner oss i en affär nere på stan. Ungen står en meter ifrån den här människan och pekar och pratar med otroligt hög röst. Hennes glada utrop liksom studsar mot väggarna.
Någon gång i månaden kommer hon med frågan "finns det bara killar och tjejer, mamma?". Precis som hon ofta ber mig att berätta om Jesus Kristus vill hon att jag ska berätta om transpersoner.
Ty när hon, första gången, kom med frågan om det bara fanns killar och tjejer kunde jag självklart inte ljuga. Därför vet mitt barn allt om transexualitet. Hon vet om transvestiter och transpersoner, om queer och om sådana som känner att de inte tillhör något kön alls. Hon fascineras av det och vill veta mer. Och jag berättar. Om transpersoner och om Jesus på korset.
Jag medger att jag ser det lite som ett misslyckande. Jag hade hoppats att transexualitet skulle bli något normalt för henne, precis som homosexualitet faktiskt blivit. Det var liksom lättare med homosexualiteten. Att måla familjer med två mammor under ritstunderna. Att läsa böcker där homosexuell kärlek förekommer. Att låta de två dockorna med snopp vara två pappor med flera barn.
Att hela tiden hålla homosexualiteten aktuell och på så vis normalisera den för henne. Men med transsexualitet var det svårare, även om vi försökt. Hur som helst får man nog säga att mitt barn vet mer om det än de flesta andra barn. Och förhoppningsvis leder det till att hon, i framtiden, ser på transexualitet på ett mer avslappnat sätt än jag själv gör och har gjort.
Både i tidningarna och i min kurslitteratur har jag på senaste kunnat läsa om att homosexuella ungdomar mår dåligt psykiskt. Varje gång jag läser det slår det mig lika hårt. Tänk att det som jag själv minns som det allra roligaste och pirrigaste med hela tonårstiden, kärleken och lusten, det mår andra ungdomar dåligt över!
Tänk att kärlek och lust kan bli något så ångestfullt och laddat och att dessa unga människor måste bära detta, under en period i livet som är jobbig bara av sig själv.
Och det värsta är att de mår dåligt på grund av oss andra. Vi som inte är homosexuella. Vi som kallar oss "normen". Våra fördomar och vår icketillåtande attityd gentemot homosexualitet leder till att de inte mår bra.
De tror att vi ska fördöma dem. De tror att de inte är normala. De oroar sig för vad vi ska säga och göra när vi får veta hur det ligger till.
Jag får sådan jävla ångest när jag tänker på det och det borde ni få allihopa. Både vi som gör vårt bästa för att stödja hbtq-folket och ni som på allvar är homofober. Vi måste skärpa oss.
Fördomar, ja, de får gå. Alla har fördomar om i princip allting. Jag har också fördomar om, till exempel, homosexualitet. Jag tycker att gaylivet verkar så hiiimla härligt och spralligt och roligt och jag önskar att det ska visa sig att mina barn är lesbiska eller kanske lite trans, så jag får gå med i Prideparaden under "stolta föräldrar" och liksom vara med i glammet!
Och jag kan tycka att det är okej med fördomar, så länge man ändå är öppen i sinnet.
Jag försöker bättra mig, jag kommer alltid att stödja och jag vill gärna hjälpa till i kampen för att homo, bi och transsexuella ska få samma rättigheter i samhället som oss gamla tråkheteron. Det är det som räknas, tycker jag.