Jag tycker hösten är stöddig
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Egentligen var den över redan med en vecka kvar av juli, det var då lågtrycken sa till den lyckliga värmen att gå ett varv runt kvarteret, och när den ville in igen fick den stryk.
Alla knäppskallar som klagat på det fina vädret fick äntligen sitt evinnerliga bistra regn.
Jag förstår inte det där, vi lever i gränslandet mellan permafrost och surfuktig höstkyla i elva månader om året. Sedan blir det vackert väder en kvart, tjugo minuter och vips är de där och svider om att det är för varmt.
De som ber om regn i högsommarvärmen (bönder undantagna) är samma konstlat hurtfriska människor som skriver meddelanden på facebook med innebörden att "hurra, i morgon börjar jag jobba, vad skönt det ska bli med lite ordning och rutiner".
Jag gillar mitt jobb, missförstå mig inte, men fick jag välja på att vara ledig med full lön eller jobba så hade jag inte frivilligt satt mig bakom ett skrivbord bara för att få "ordning och rutiner".
Den sommar som var, den var ändå otrolig. Barnen sprang nakna i trädgården, havet var ljummet och nätterna tropiska. Jag begär inte mer än så av sommaren, men nu är den slut och det är en evighet till nästa.
För att inte bryta ihop fullständigt försökte jag spåna fram några bra saker med hösten. Jag kom fram till tre:
* Tv-kanalerna slutar visa repriser på program man inte bett att bli påmind om.
* Det är mysigt att göra eld i kaminen.
Det blev visst bara två, men det är väl så det är. Alla goda ting är två.
De där människorna jag inte förstår mig på, de radar upp saker de tycker är myspysiga med hösten och jag hör obegripliga meningar som att "krypa upp i soffan och unna sig ett glas vin och en god bok", eller "sitta inne och titta på höststormarna".
Skulle ni inte hellre sitta ute en ljum sommarkväll med er goda bok?
Men vi gör väl så alla lite till mans, vi ljuger för oss själva för att stå ut. Vi anpassar oss till den verklighet som råder och intalar oss att allt är kanon, och om det inte är det så blir det i alla fall bättre sen för man kan ju inte "äta oxfilé varje dag".
Jag har problem med hösten. Jag stör mig på den, jag tycker den är stöddig och påträngande och jag försöker ignorera den men det är svårt när den rinner ned i nacken och gör mig blöt och kall hela tiden.
Äpplen har vi i drivor, de är otroligt goda men jag får bara dåligt samvete för att jag tvingas kasta nästan allihop. Och då ångestkokar jag äppelmos, jag står där och skalar och skär i timmar samtidigt som ramsan "tänk på barnen i Etiopien" rullar i mitt huvud.
Så blir jag bitter och orättvis och tänker att vi kunde få lite av den där värmen de har i Etiopien så kunde de få mina äpplen och jag svär en stund över det omöjliga i den ekvationen, sen skär jag mig i tummen och ger upp.
Hit med fjärrkontrollen. Jag stänger av tv:n i maj.
Min generations coolaste nattklubb hette Dåbbra och låg i Björkanders magasin på hamnen i Visby i mitten av 90-talet.
Den har med åren blivit legendarisk, och kanske var den inte riktigt så fantastisk som i sägnerna. Men den var bra, utan tvekan. Med asfaltgolv, utemöbler och bajamajor.
Det här var på den tiden jag gick omkring i otroligt stora, trasiga byxor från militärens överskott, en ännu större t-shirt och ett penntroll i en kedja runt halsen.
Därför gick jag naturligtvis till Hamnplan 5 i fredags för premiären av Klubb Dåbbra, ett nostalgiskt försök att göra samma sak i mindre format på en riktig krog. Men jag gick utan penntroll och i vanliga jeans den här gången.
Här kommer en kortrecension:
- Det är spöstraff på att visa rockvideos på storbildskärmen och ha annat ljud i högtalarna.
- Kenneth Waernquist är Gotlands bästa rockgitarrist. Han är så übercool att jag skulle ge min högra hand för att kunna spela hälften så bra. Nu finns det en viss paradox i det (utan hand, inget spel) men ändå.
- Palten har varit yngre och bättre. Men det har å andra sidan jag också.
- Pist Off kan vara öns tightaste coverband. I så fall har grymma trumslagarpojken Robin Waernquist en stor del i det.
- Jag förstår varför man inte kan hänga upp Palten i taket under paradnumret "No more tears", men jag saknar ändå vajerfärden.
Totalt betyg på femgradig skala: 3 käftsmällar. Vilket betyder att jag gärna kommer tillbaka.
Veckans lista. Fem undermåliga produkter som gjort mig förbannad den senaste tiden.
1) Tele 2:s mobiltäckning. Den är ett skämt. Ett uselt skämt.
2) Tele 2:s kundtjänst. Ett under av saktfärdig inkompetens.
3) Tele 2:s hemtelefoni via mobilnätet. Varför sälja något till kunder i glesbygd när det inte fungerar i glesbygd?
4) Spännband från Jula. Det funkar bättre med balsnören.
5) Lågpriskyckling. Man får vad man betalar för, och i det här fallet är det saltlake.