Jag blev sittande tyst och tagen med en 25 år yngre mig själv. Den svarta skrivboken låg bland papper och plock och bråte och böcker och överrumplade mig. Det var när jag gick igenom källaren hos mamma och pappa, de som tagit sista steget till var sitt äldreboende. Jag skrev om det förra veckan.
Anteckningar uppenbarades från en så mycket yngre jag; dikter, tankar, episoder, adresser och aldrig skickade brev.
Mitt allra innersta, nedtecknat för hand när den som blev jag bara var några och 20.
En svart skrivbok som då var följeslagare på resor, följeslagare i förälskelsens svärta.
Jag läser, jag slungas så många år bakåt:
"Jag tänkte en hel del på Mari. Men hur ska det bli möjligt, vi bor långt ifrån varann. Hon går nog i skola till hösten, jag jobbar. Jag måste till Oslo, men hur ska jag få med henne?
Hoppas på brev när jag kommer hem.
Hoppas på Z.
25/6 1985"
Så märkligt ATt läsa denna bok, 96 blad fulla av mig själv och den jag var då.
Jag frågar ibland människor i mina intervjuer: vem var du när du var 20 år?
Här fick jag helt plötsligt svaret, en del av mitt eget svar: En grubblare, en drömmare, en olycklig kärlekskrake, en yngling en bit på väg men ännu med mycket kvar att forma.
Jag minns Mari vagt, vi hade setts på en kurs. Hon hade glasögon. Jag minns inte att jag kände som jag uppenbarligen gjorde. Glömska. Jag vet inte vad hon gör i dag, jag vet inte vad "Z" betyder i anteckningarna från ett tåg den sommaren, men jag vet att vi aldrig kom till Oslo.
Fler anteckningar:
"Livet är en sprucken kopp"
"På Thököly: sallad + stek + strudel + vin ca 35:-"
"Tre tomma flaskor, en fjärde halvfull som jag"
Jag skriver inte dagbok och har aldrig gjort. Noterar mest i minnet, men vissa perioder av livet har uppenbarligen fallit bort, vissa människor har bleknat. Jag läser listorna till vilka jag sänt vykort. En del av namnen är mig i dag helt främmande.
Lika främmande som den jag var då till vissa delar är för den jag är i dag; stadgad med familj, jobb och trygg bostad.
Men ett spännande möte med mig själv var det. Som i pensionssparandereklamen fast åt andra hållet.
* * *
"- Kul att prata med dig, sa jag.
- Hör gärna av dig igen, sa du.
Då måste det väl vara nå’t. Måste antyda en del i brevet"
Undrar vem det handlade om? Uppenbart var jag en yngling med nerverna på helspänn och hjärtat på ett fat.
Nästa vecka: en dikt från Alperna.