Jag undrar vem du är, du som läser nu
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag väljer att tilltala dig med "du" fast jag inte känner dig. I alla fall inte så väl.
Men ingen säger ju "ni" numera. När sa du "ni" till någon senast?
Jag tror du läser det här redan till frukost, sitter med tidningen vid kaffet och smörgåsen (med ost) och viker fram sidan 17 och läser den här spalten, det första du gör.
Jag har förstått det på de mejl du skickar att det är så du brukar inleda din dag.
Men jag imponerar inte på alla, ska du veta. Jag har blivit kallad patetisk också och pinsam. Och i ett mejl jag fick av en läsare kunde jag inte avgöra om jag ansågs som absolut briljant eller en som komplett och fullbordad idiot. Förmodligen det sista.
Fast det var ju inte du som skickade förstås.
Men nu ska jag inte skriva om mig, det gör jag så ofta ändå. Jag tänkte skriva om dig, för jag har ju funderat på vem du är, du som följt den här spalten under så många år.
Runt 40 är du nog oftast. I min ålder. Du har mest de goda minnen kvar av den tid som varit och du minns känslan av när du vågade dig riktigt nära din första kärlek. Doften av vanilj, smaken av smultron, aningar av ett kommande liv som driver din vardag framåt även om personen i sig inte längre betyder någonting.
Du gillar att läsa, se på tv. Du lagar någonting gott till fredagskvällen, ser gärna "På Spåret" när det är igång och har sex ungefär en gång i veckan. Som folk är mest, alltså.
Du, det där var ett trendbrott, förresten. Exklusivt för dig som varit med så länge. Så vitt jag vet är det första gången jag skriver någonting om sex. Men nu skriver jag ju om dig, så låt det gå. Fem, sex, sju, åtta.
Ditt hår är början till grått, du köper inte så många skivor längre, kanske laddar ner, men tycker om att lyssna på de skivor du har, det finns barn att skjutsa och bry sig om och en fylld almanacka på köksväggen. Du är mitt i livet och säger att du inte tittar bakåt men vet ändå så väl att du har en nostalgisk magnet som drar om du bara skulle snegla.
Se bara vad som hände när du senast var på 40-årsfest, hur det gamla brann som spårljus och hur du själv betedde dig när du för en gångs skull kunde vara som du verkligen är.
Men jag kan förstås ha fel. Jag har förmodligen fel. Jag vet att jag har fel.
För jag vet att du som läser det här är både till åren och väldigt ung, du är alla människor och det är du som bär mig framåt, det är dig jag skriver och tillåter mig vara patetisk inför och pinsam.
Det är så djuriskt härligt att skriva pinsamma saker i tidningen.