Jag upptäckte musiken i ett mörkt pojkrum
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det stod en radio på en sekretär i rummet, borta vid fönstret, jag hade börjat lyssna på den när jag gick lade mig. Den hade ett långt grönt fönster med Europas alla städer: Moskva, London, Luxemburg, Hilversum. Nålen som skred och fick det att svirra och vina när man vred på ratten.
Det kan ha varit Radio Luxemburg, jag vet inte. Jag vet bara "Soley, soley" och hur den märkligt nog drabbade mig.
Det var en skjuts bort från barnskivorna och en låt jag upptäckte på egen hand.
Jag fick en Sweet-singel på julen, "All you’ll ever get from me". Den låg under kudden när jag vaknade. Jag spelade nästan sönder den på grammofonen, som jag tidigare gjort med LP:n "Sven-Ingvars Bästa" med "Fröken Fräken" och "Jag ringer på fredag".
Jag spelade blockflöjt också i kommunala musikskolan, vilket sedan blev klarinett. På en uppvisning i högstadieskolans aula bar jag röd- och vitrutig skjorta som kliade och så trevade jag mig fram längs tonerna av adagiot ur Mozarts "Klarinettkonsert i A-dur", vilket sedan dess är det vackraste stycke musik jag kan tänka mig. Dock inte nödvändigtvis när jag spelar.
Jag köpte fler Sweet-singlar och andra singlar också och sen LP när jag blev äldre och hade mer pengar, varje gång jag var på stan gick jag till skivaffären och fantiserade om vad jag kanske skulle köpa nästa gång, om en månad eller två.
Jag lyssnar inte mycket på musik numera, inte så mycket som jag tror att många tror. Väljer gärna P1 eller helt enkelt tystnad. Är inte särskilt uppdaterad heller.
När Fredrik Magnusson i GA härom året listade årets 50 bästa album hade jag hört två och hört talas om ytterligare fem, resten var fullständigt obekanta.
Musiken har lärt mig språk, förstås. Men också geografi (via Lundell lärde jag mig Stockholm innan jag varit där) och kemi (sedan Sex Pistols sjöng om en H-bomb i ’God save the Queen’ vet jag att H är väte när jag löser korsord).
Min kärlek till musiken är stark och trofast, röda minnen av händer under blusar, av partyn som gett skivorna både hack och patina, av fingrar beredda på REC och PLAY.
Och härom dagen knockades jag av Neil Youngs nya album, en ödslig inspelning med bara röst och elgitarr. Återupptäckte också David Sylvians mystiska 80-talsskivor.
Allt detta tack vare en gammal radio och den mystik, den känsla av att lite grand vara vuxen, som det gav i ett mörkt rum med ett grönt sken om kvällen i en tid när 60 växlade över till 70 och den nu grånade mannen inte var mer än tolv.