Jag vägrar sätta skumgummi på hörnen
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi borde varit döda för länge sen, vi borde ha cyklat ihjäl oss, slagit oss sönder och samman, dött av passiv rökning eller av elchocker från ojordade vägguttag.
Jag lever som bekant i en småbarnsbubbla just nu, pappaledig som jag är, och jag kan knappt fatta hur många regler och normer som styr hur vi ska skydda våra barn.
När vi väntade vårt första barn läste jag en artikel i en sån där föräldraporrtidning som alltid ligger och skräpar i väntrummet på BVC.
Temat var "Så barnsäkrar du ditt hem" och bestod av en lista med kanske 50 punkter.
Vi kunde bocka för fem av dessa.
Med andra ord skulle vår dotter födas till ett hem med 45 dödsfällor. Minst.
Man kan ju få skuldkänslor för mindre.
Men vi barn av 70-talet hade inga cykelhjälmar, vi åkte bil liggandes på hatthyllan längst bak, våra föräldrar rökte inomhus och i bilen, våra hus hade ojordade kontakter och våra lekplatser var inte EU-anpassade.
Så hur i hela världen lyckades jag ta mig igenom min barndom med bara ett brutet nyckelben och en spricka i handleden?
Vi lever förvisso i trygghetsnarkomanernas land, men ändå. Det känns som att för varje ny regel, för varje påbud och lag, så försvinner ytterligare en del av vårt sunda förnuft.
Vi låter någon annan fatta besluten åt oss, någon annan bestämmer vad som är säkert och vad som är farligt och då har vi friköpt oss från ansvar om något trots allt skulle hända.
"Vadå, bröt hon nacken när hon ramlade ned från klätterväggen? Hur kunde det ske, vi har ju köpt svindyr EU-anpassad säkerhetssand?".
Ett av de sätt på vilket man skulle barnsäkra sitt hem enligt föräldraporrtidningen var genom att sätta skumgummi på alla skarpa hörn.
Skumgummi. På alla skarpa hörn.
Kan ni föreställa er hur ett hem ser ut om man följer det rådet?
Men vad värre är när det gäller vårt minskade bruk av det sunda förnuftet, och vår tynande initiativförmåga, är att vi har alldeles för lätt att säga att "det där är Någon Annans Fel".
Istället för att lösa de svårigheter vi hamnar i själva förväntar vi oss att Någon Annan ska fixa det åt oss.
Någon Annan kan vara vilket myndighet eller organisation som helst, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, polisen eller varför inte skolan?
Det är som exemplet med den fåniga EU-sanden, har man skaffat regler och lagar in absurdum kommer vi till slut att stå där på den yttersta dagen med en bunt papper i handen och hävda att "det där måste vara Någon Annans Fel för jag har ju bara gjort som det stod i instruktionsboken".
Förra veckan skrev jag om flumpedagogiken i skolan och hur lite man egentligen begriper av sitt eget bästa när man är tonåring.
Gensvaret från er läsare blev enormt. Jag har fått så många fina mejl från er att jag får prestationsångest inför det här krönikeskrivandet.
Jag blev till och med uppringd av en av mina absoluta favoritlärare som jag inte pratat med på år och dar, ett samtal så trevligt att jag kommer leva på det länge.
Nästan alla som skrivit höll med mig vilket fick mig att fundera vidare en stund.
Och så kom jag fram till slutsatsen att grundproblemet i dag är att allt ska vara så förbaskat roligt och trevligt hela tiden. Skolan ska vara skojig och mysig och alla ska ha en slags kollektiv happy-go-lucky-känsla.
Vad det leder till är att vi i slutändan inte klarar av att ställa krav, för krav är nånting tråkigt.
Det är bara att inse, att nöta franska verb är inte kul. Molvikt och substansmängd är inte kul. Integraler är så långt ifrån kul man kan komma, i alla fall i min värld.
Men vill vi komma nånstans, vill vi att utvecklingen ska gå framåt och inte bakåt måste vi tvinga oss och våra barn att göra det som är tråkigt också.
Dessutom mår barn och ungdomar bra av tydligt ledarskap, både hemma och i skolan.
Det där med EU-anpassad sand är taget ur verkligheten. Inte att någon slog ihjäl sig lyckligtvis, men S:t Hansskolan tvingades förra året köpa sand för hur många tusen som helst till sin nya fina klättervägg som därmed spräckte alla tänkbara budgetramar.
Och många av Visbys lekplatser är inte godkända enligt EU-normer och måste byggas om.
Frågan är berättigad. Hur överlevde vi egentligen?
I fredags listade chefen, Ulf Hammarlund, de tio bästa låtarna genom tiderna i sin krönika.
Han hade inte ett enda rätt. Dessutom listade han tio låtar bara för att tjäna fem rader i krönikan.
Förra veckan fick ni ingen lista, men här kommer den. Världens fem bästa låtar, alla kategorier.
1) Master of puppets (Metallica)
2) Number of the beast (Iron
Maiden)
3) Back in black (AC/DC)
4) Suite sister Mary (Queensrÿche)
5) Killing in the name of (Rage
against the machine)