Jag vänder mig om men de är för unga
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Eller, fel: det händer inte att jag tänker så. Jag tänker alltid på mig själv som ung.
Och det gör jag ju helt rätt i, det där med ålder är ju relativt och dessutom sekundärt, sägs det, det viktigaste är hur man känner sig i själ och hjärta.
Det händer att jag tänker på mig själv som svarthårig också. Så där riktigt kolsvart, som en maffioso.
Under tågluffar-åren på 80-talet, då jag och polarna interrailade så många varv runt Europa, tvingades jag alltid visa pass och kontrollerades ibland än mer noggrant vid gränsövergångarna, medan kompisarna i samma kupé bara visade passets framsida där det stod "SVERIGE" och så var det bra med det.
Jo, varje dag tänker jag på mig själv som sådär kolsvart i håret.
Det händer att jag ser foton på mig själv, som det här nedan, till exempel. Nu ska ni inte tro att den här byline-bilden är en slump eller ett höftskott för på byline-bilder i tidningar läggs det ner jobb på.
Det finns de som tvingat fotografen till flera fotosessions innan de varit tillfreds med hur de egentligen inte ser ut.
Men även min bild är tagen i rätt ljus och rätt vinkel för att föremålet ska se så fördelaktigt ut som möjligt och jag har själv valt just det här fotot bland 13 eller var det 98 olika skott.
Men vissa ting går ju inte att dölja: jag är inte längre en 27-åring med maffiasvart hår.
Och även om jag egentligen inte bryr mig så mycket tar det ändå ibland emot att acceptera att tiden faktiskt både går och ilar.
Det händer att man märker det på allt runt omkring, hur tiderna ändras. Att det inte längre känns lyxigt att se tecknat på tv, att bilarna inte längre är jubelröda amazoner och gapskrattsblå V4:or utan allting är silvergrå metallic och att attityden hårdnat så ute i samhället; var på McDonald´s sent en lördagskväll och trodde jag skulle åka på stryk där inne innan jag ens hunnit beställa.
Men mest märker jag att tiden gått när jag är hemma där jag växte upp och kollar på tjejer för att se om det är några jag känner igen, som jag kanske gått i skolan med.
Men inser varje gång att det inte är dem jag vänder mig efter som jag ska vända mig efter, de är helt enkelt 20 år för unga.
Det är de där andra jag ska kolla på. De med grått hår och rynkor. De som ser ut som jag.
Hur obarmhärtig är inte tiden.
* * *
Däremot, när jag umgås med uppväxtkamraterna, är jag alltid både 14 och 27 och det är ju bra.