Minus sju, åtta, kanske ännu lägre natten som gick. Inga moln, vidöppet mot universum, himlens stjärnströdda hud där uppe, gnistrande, i gryningen bleknande bilder.
Jag gick upp tidigt, långt före lördagsklockans morgonradio, gick ner i köket och satte på kaffet, barnen sov, lät dem sova, hon jag bor med var bortrest.
Snön på väg bort, solen på väg upp, en minusdipp i gryningen innan värmen sedan försiktigt kom att luta sig mot vår södervägg.
Alldeles stilla ute, det brukar vaja i vildäppelträdets finaste grenar ute på allmänningen men nu var ingenting i rörelse. En talgoxe gungade i en talgboll, tyst på gatan, ännu ingen helgtrafik, allting var blått, en blå ton över allt jag såg, som sedan kom att blandas med rosa vitt gult.
Jag kokade ägg, väckte barnen och gick in i dagens första munhuggning om för mycket tid vid datorn. Dömd att förloras.
Jag ringde sommargrannen i Småland som jag inte pratat med sedan augusti. Hon var så dålig då, så svag. Åtti-två. Nu möttes jag av ett kvittrande i luren; ”förstår du, Magnus, jag har fått en pacemaker”. Hon lovade komma över på kaffe i sommar. Åren går, när jag var liten var hon yngre än jag är nu. Tycktes redan så gammal.
Spelade ”Ballroom Blitz” för barnen. The Sweet, ”Strung Up”-LP:n. Det var den låten som tände gnistan. Sån jävla rocker! De tyckte den var kass, men bättre på 45 varv. Det är tiden. Allt ska gå så fort.
Vi tog oss till Snäck, gick vid vattnet, isen knakade, solen värmde. Här kan det slita i kläderna vissa dagar men nu bara lite vind. Östersjön låg lugn, vi såg två svanar, vi klättrade på istidsritsade klippblock, vi lekte, det var ett äventyr.
?Någon som heter Elena mejlar flera gånger om dagen ibland, vet inte vem hon är men hon förefaller ganska het. Nytt mejl: jag har vunnit miljoner, yes! Ska bara lämna kontonumret. Det är inte precis nära till Ica Nära i Vilhelmina. P-biljettskonfetti i stan. Om man inte lägger ut sin mat på Facebook, har man ätit då? Avskyr när tröjan åker ur byxlinningen. Och stannfåglarna twittrade som om de rökt en haschtagg.
Jag tänkte på mig själv som barn. Nu var jag min pappa och barnen var jag. Det är den här tiden nu, det kommer en annan. ”Vad jag gör i skogen det ska du ge blanka fasen i”, säger den unge mannen till pappan i en av Cornelis sånger, de två som så alldeles nyss gick där och pratade tillsammans; farsan, lillkillen.
Några få moln, dagsmejan värmde och vi såg ryggen av april men mot kvällen sjönk kvicksilverpelaren, eller vad det är, igen och det var lördagskväll så jag tvingades se ”Fångarna på fortet” men jag stod ut för vi tre satt tätt ihop i soffan och åt popcorn.