Vi bildade ett kvartersfotbollslag som hette Puma, vi grabbar i Mellangården. Det var 1974, jag var tolv år. Föreningen sköttes perfekt, med träningar, matcher i en kvarterslagsliga som vi drog ihop och med styrelsemöten på Handelsbankens vind. Hanssons farsa var bankdirektör så det gick bra att vara där.
Det var ett bra ställe för där fanns en pinupkortlek, stora tuttar var viktigare än hög valör på korten när vi drog en spader.
Det är 37 år sedan nu. Och Stefan, min närmaste vän och målspruta i Puma (46 mål på 12 matcher första året, jag har statistiken kvar, själv gjorde jag sju) har just fyllt 50. Och nästa år är det min tur, jag häpnar redan.
Tiden går, en del av alla minnen, består.
Han hade fest i somras, långt inne i dalaskogarna där han bor med naturen som granne. Inga presenter, bara pengar till de nödlidande på Afrikas horn, det blev närmare 6000, den finaste 50-årspresent jag varit med om att ge.
För oss finns ingen ålder, vi som känt varandra alltid, som kände varandras föräldrar och som vet var vi kommer ifrån, som har samma rötter.
Vi är alla åldrar samtidigt, vi spelar fortfarande i Puma, vi ser hur det skymmer på jorden, vi är allting hela tiden samtidigt.
När vi var tolv var 50 så ohyggligt långt fram, om det ens fanns i vår värld. Jag tror det var som att tänka sig universums slut.
Lika långt åt andra hållet då och vi hade landat i 1937, innan ens kriget hade tagit sin början. Långt före Borg, min tids hjälte, tennisspelaren Björn Borg, som är forntid nu.
Ungefär som simmaren Björn Borg, aktiv på 30-talet, var för mig då. Någon man möjligen hört talas om.
Och nu, med samma tids-spann fram i tiden: 2048. Vad gör vi då? Vad gör någon då?
Jag skrev redan för tio, femton år sedan krönikor om att jag började bli gammal, likaså gör mina yngre krönikerkollegor nu.
Men "jag var så mycket äldre då, jag är betydligt yngre nu", som Bob Dylan skaldade. Allt är relativt, allting skiftar beroende på hur solen slår in.
- Kunde du tänka dig när vi växte upp att vi skulle hålla ihop när vi var 50? sms:ade jag honom härom dagen.
- Ja, svarade han. Jag trodde nog det. I alla fall hoppades.
Våra vägar skildes för ett halvt liv sedan, under sju åtta år hade vi inte den minsta kontakt.
Men så möttes vi av en slump på Adelsgatan i Visby, faktiskt, och de där åren hade efter den sekunden ingen betydelse. Det är snart 20 år sen nu.
Han fick trots allt ett par raggsockor i present, Stefan. Jag skickade dem med posten för det är kallt så in i helvete i det hus han bor när minusmorgnarna letar sig in i köket.