DET RINGDE PÅ dörren och hjärtat lyfte från sin lunkande vilopuls, jag tänkte?ja, vad tänkte jag? Nu är ryssen här! Eller: Vem tusan är det som kommer NU?! Jag väntar inte besök!
Det var varken ryssen eller tysken eller dansken eller Bellman, det var radhusgrannen som undrade en grej om gräsklipparen.
Vi bytta några ord, skrattade lite, jag hade inte ens varit främmande för att bjuda in på fika. Det var lite som förr i tiden.
FÖRR I TIDEN, för ganska många år sedan, för all del, ringde det på dörren då och då. Det var oftast trevligt, när jag tänker på saken.
Någon kompis som kom förbi, kanske. Det blev spontanfika eller en promenad, ut på kvartersplanen när jag var liten. Det var sällan hjärtat gick i spinn när dörrklockan klämtade.
Jag var faktiskt på väg att göra så härom veckan. Tankarna på en vän i Viklau, jag tänkte: jag åker dit.
Men i kroppen skrek alla larm: du måste ringa först, du måste ringa först. Så jag ringde först. Sedan åkte jag. Saker ska göras i rätt ordning, när jag kom fram var kaffet redan klart.
JAG ÄR INTE så ofta i den virtuella världen, men jag har förstått att många har kontakt med betydligt fler vänner än vad man vid en första anblick kan ana när man ser dem i sin ensamhet.
Sist jag var i Stockholm var alla 16 platser i min klottrade T-banevagnssektion besatta, åtta av dessa personer fingrade på sin telefon, en vidareutveckling av de stresskulor som redan den gamla grekerna använde.
Telefon, förresten. Ingen ringer på dörren och knappt någon ringer på telefonen. Det behövs inte heller, läste jag i en mess-skola i en tidning, så mitt samtal till Viklau var rätt otidsenligt, det också.
Ring inte i onödan, sms:a istället. Men om någons mormor dött kan det vara bättre att ringa, lärde jag mig.
Så i själva verket var vi kanske 30, 40 stycken där inne i vagnen. Kanske är det tur att det är som det blivit, det skulle bli trångt om alla umgicks med alla på riktigt.
Få går hem till varandra, ändå är många hos varandra hela tiden. "Jag står hellre på scen inför 30 000 är talar med någon mellan fyra ögon" sa Elton John i en intervju jag läste en gång.
På Facebooks och twitters scen tar vi hela världen i famn, på gatan säger vi inte ett knäpp.
Jag har själv "vänner" som jag inte ens nickar åt i verkliga livet.
?I kväll håller jag på Team Putte i hysteriska tv-programmet "Körslaget". Hela min uppväxtstad är gul, har jag fått rapporter om. Precis som bandylagets tröjor.
Men å andra sidan är det Beatles-special i tvåan, det lockar betydligt mycket mer.