23 september
Hög tid att jag blir vän med Facebook. Har försökt men hittills har det endast blivit mycket korta stunder av vänskap. Vi har helt enkelt inte förstått varandra. I alla fall inte jag.
Sitter fredag morgon i lugn och ro och äter frukost när jag plötsligt hör märkliga ljud nere från hamnen. Det låter som hammarslag och jag ser folk i rörelse.
Det är hammarslag och folket i rörelse är personer från bygden, som samlats för att spika på taket på vårt stolta bastubygge. Jag cyklar genast dit och frågar varför inte jag fått veta att det ska spikas tak.
– Det står ju på Facebook! säger en av de närvarande med ett tonfall som låter som ”Säg inte att du inte vet vad Facebook är för något!”
Klart jag vet! Men jag vet inte riktigt hur det fungerar. Folk skriver till mig och vill bli min vän och jag trycker på knappen ”Bekräfta”. Men sen då?
Det är det jag måste försöka lära mig. I alla fall så mycket att det i fortsättningen inte händer något med bastubygget bakom min rygg.
Jag tillhör den minoritet av svenska folket som röstade i kyrkovalet.
Det var ingen trängsel alls utanför vallokalen i prästgården i Öja, men det var väldigt gott om olika röstsedlar. Jag var tvungen att fråga flera gånger, så att det inte skulle bli fel när jag satt ute i hallen och klistrade igen mina tre röstkuvert.
En av valförrättarna kom ut och påpekade att det fanns en skärm att ställa sig bakom. För valhemlighetens skull.
Men jag är inte det minsta hemlig när jag går till val. Den här gången valde jag Erik Larsson i Öja, Peder Fohlin i Fole och Arne Nyroth i Bäl. Inte för att jag vet hur de har det med Gud och kyrkligheten, men de är trevliga och bra personer.
Språket har alltid varit viktigt för mig och jag tillhör dem som oroar sig för att det kortfattat kryptiska men oftast någorlunda begripliga sms-språket i framtiden blir norm för svenskt skriftspråk. Hoppas jag har fel.
Därför älskar jag att bli överraskad och bedårad när jag läser en bra text. Magnus Ihreskog i den här tidningen inledde nyligen en mening i sin krönika så här:
”När jag är i Linköping, det är jag aldrig, men när jag är där...”
Helt ologiskt och fullständigt lysande!
Under takläggningen på bastun uppstår en diskussion om livslängd. Vi blir ju allt äldre i det här landet, vilket jag i min ålder tycker är trevligt även om jag en dag troligen orsakar problem inom äldrevården. Vi är ju en ekonomisk belastning. Mera pengar till de rika, eller bättre åldringsvård tycks vara en svår fråga för vissa politiker. Ingen nä(m)nd, ingen glö(m)d.
Men det var egentligen inte det som diskussionen där uppe på bastutaket handlade om. Den handlade om hur dagens mänsklighet mår. Fysiskt. En sa: ”Tänk så folk slet ut sina kroppar genom tung arbete förr i tiden”. Då svarade en annan: ”Tungt arbete har aldrig slitit ut någon”. En tredje: ”Det är dagens stillasittande jobb och stress som sliter på folk, ”.
Och så fortsatte diskussionen en bra stund och alla tre ansåg att de hade rätt. Det är bättre nu, respektive det var bättre förre.