Jag vet många som vill komma tillbaka
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Alla mina kompisar har redan stuckit. Ingen av mina närmaste vänner, förutom en kusin som ännu är fast här på grund av gymnasiet, bor kvar här. Alla har flyttat, de flesta för att plugga.
Om jag inte hade blivit gravid hade jag varit en av dem. Jag hade också tänkt plugga på högskola, resa litegrann och se mig omkring, precis som mina tjejkompisar gör nu.
Jag hade dock alltid tänkt komma tillbaka, när det blev dags för barn.
Nu fick jag barn innan jag hann börja på högskola och det var nog tur det, för Gotlands befolkningstillväxt alltså.
Jag tror att det är många, många, som gått klart högskolan, träffat en partner och verkligen VILL flytta hem igen, men som av realistiska skäl inte kan göra det.
Har man utbildat sig till biolog eller ingenjör så vill man nog gärna jobba som det också. Och det är lite svårt på den här ön, även kallad nedläggningarnas ö.
Mycket hänger nog på utbildningsutbudet också.
Det är inte alltför stort. När man inte har barn eller något annat som håller en kvar här, så är det väl ganska självklart att man väljer att flytta till orten där utbildningen finns, i stället för att pussla med olika distansutbildningar och fara land och rike runt för att kunna göra tentorna på studieorten, vilket man ofta måste göra på distansutbildningar.
Att det är mest kvinnor som lämnar ön tror jag har mycket att göra med just utbildning. Om man, som kvinna, inte vill utbilda sig efter gymnasiet så har man, i princip, att välja på att jobba på dagis eller inom äldreomsorgen här på ön och det är inte alla som vill det.
Männen har sina bygg och målarfirmor och även inom dator- och it-yrkena har det varit lätt att få jobb.
Där finns även pengar att tjäna (i alla fall när det inte är lågkonjunktur), trots att man inte sett i en lärobok efter gymnasiet. Inom de typiska "kvinnobranscherna", som inte kräver högskoleutbildning, finns inget att bli rik på.
Pengarna ligger i utbildning och tjejerna sticker från ön för de pengarna. Därför jublar jag lite i smyg över siffrorna som visar att tjejerna utvandrar. De tar helt enkelt tag i situationen.
Vad Gotland måste se till, är att det finns jobb och boende för ungdomarna som sedan vill komma tillbaka hit. Jag vet många, många som vill det. Jag vet även att många av dem inte kommer att kunna göra det. Det är sorgligt, men sant.
Vi då? Hur ska det gå för oss? Ja, som tur är fanns det en utbildning på Gotlands Högskola som passade min dataintresserade man.
Vi får bara hoppas att det finns jobb åt honom när utbildningen är klar och att jag också hittar ett sätt att försörja mig på efter barnledigheten. Finns det inga jobb så får vi också emigrera, vilket vi inte vill.
Varför vill vi inte det egentligen? Ja, för vi trivs här. Trots saknaden efter våra nära vänner och oron över antalet lediga jobb.
Vi har båda bott på fastlandet några år var och även båda kommit fram till att det var roligt, då. Men nu har vi barn och här på ön finns naturen och lugnet (knivar och cannabis finns det för all del också) och vårt sociala skyddsnät - föräldrarna.
Jag tror att våra föräldrar är glada att vi bor här. Alla våra syskon bor på fastlandet så de får koncentrera all sin kärlek och omvårdnad till oss och våra barn.
Vi bockar och tar emot, med innerlig tacksamhet. Jag lider faktiskt med alla de föräldrar som får se sina barn lämna ön för att aldrig flytta tillbaka och jag lider med alla unga familjer som tvingas bo så långt ifrån all hjälp, stöd och uppmuntran som ens föräldrar kan bistå en med, när man är en nybliven liten familj.
Något helt annat: mina manliga krönikekollegor roar sig med att göra musikaliska listor.
Här följer därför en lista på låtar som jag, i största hemlighet, tycker är rysligt bra.
Detta är något jag länge skämts för, men nu tar jag bladet ifrån mina indiepopläppar och avslöjar vissa sanningar:
Där gullvivan blommar - Grymlings
Natalie - Ola
It must have been love - Roxette
I’ll be ready - David Hasselhof
(soundtracket till Baywatch)
Call on me - Eric Prydz
Det blev en halvflummig och ganska dålig krönika denna vecka. Jag är havande helt enkelt. Jag väger 90 kilo. Dessutom har x antal dagisbaciller intagit min kropp. Man kan inte alltid vara på topp.
Grattis på 75-årsdagen i dag, älskade mormor. Hoppas du får en riktigt fin dag med god mat, musik, skratta, rödvin och cigg!
Jag är så ledsen att jag inte kan komma på ditt party. Jag är ju i Stockholm och träffar mina emigrerade bästisar. Men jag tänker på dig. Jättemycket.