Janssons blev en skrämmande upplevelse
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nu tänker jag berätta om min mest skrämmande matupplevelse.
Det här inträffade för 42 år sedan, och jag ryser fortfarande när jag hör eller ser namnet Janssons frestelse.
För de allra flesta är Janssons en självklarhet på julbordet.
Inte för mig.
För att förstå min ovilja till Janssons får vi gå tillbaka till mitten av 60-talet. Jag var elva år.
Platsen var Norrbackaskolan i Visby. Vi var i matsalen och serverades, just det Janssons. Det var på den tiden man alltid åt husmanskost i skolan och maten var det väl i stort sett egentligen inget fel på. Utom den här gången.
Jag vill inte påstå att jag var överförtjust när jag såg vad som serverades. Men ärligt talat, hur många elvaåringar äter Janssons med glädje.
På den tiden var det en annan disciplin i skolan. Ingen tilläts kasta den mat som man en gång accepterat att ta emot. Och det var egentligen helt rätt. Vi barn skulle lära oss att inte ta mer mat än vad vi behövde.
Men jag kunde helt enkelt inte få i mig min mat.
Mina kamrater lämnade sina platser en efter en, och till slut var jag den ende som var kvar i hela matsalen. Eller närmare bestämt, jag och en lärare vars uppgift var att hålla ordning på oss och att vi åt upp vår mat. Det fanns inte en chans för mig att smita undan.
En del lärares namn glömmer jag aldrig. Och jag har aldrig glömt den här mannens namn trots att det hände för så väldigt länge sedan.
Han var hård som flinta. Dessutom var han som hämtad ur den amerikanska marinen med sitt stubbade hår.
Men det finns förstås skäl till varför jag inte glömmer honom.
Han vägrade nämligen låta mig lämna någon mat på tallriken. Jag skulle äta upp allt.
Och det var inte lätt. Jag vågade inget annat än att trycka i mig all Jansson som fanns på tallriken. Jag satt kvar hela lunchrasten. Klämde nog fram en och annan tår också, men han vägrade släppa iväg mig. Precis när det ringde in för lektion petade jag i mig den sista tuggan.
Janssons är en husmanskost som överlevt de flesta trender. Många tycker att det är det godaste som finns. Jag har senare blivit bjuden på Janssons massor av gånger, både som barn och vuxen. Men jag har alltid avböjt, vänligt men bestämt.
Jag skulle inte ens idag, även om jag erbjöds en större summa pengar, kunna tänka mig att ta en enda tugga. Sådana spår satte den där hemska lunchen i Norrbackaskolan.
Janssons var på den tiden ett stående inslag i skolbespisningen. Men jag åt det aldrig mer. När maten skulle langas upp på min tallrik sade jag helt enkelt nej tack, jag ville aldrig i livet utsätta mig för detta igen.
Istället åt jag knäckebröd och mjölk de dagarna. Det mådde jag mycket bättre av.
Janssons kommer att finnas på julbordet i år också. Själv tar jag hellre lite extra skinka
En lokal gratistidning här på ön påstod i förra veckan att ytterst få unga människor söker sin information genom en prenumererad dagstidning. Tidningen påstod att allt fler istället söker sin information från nätet och redaktionella gratistidningar. Det sistnämnda stämmer bra in med Stockholm, där ungdomar läser Metro, Stockholm City och punkt.se. Det är nyhetstidningar som dessutom riktar sig mot en yngre läsargrupp.
Men att ungdomar på Gotland kastar sig över gratisbladen som kommer ut med ojämna mellanrum och som saknar riktiga nyheter och aktuella nöjesannonser, det tror jag inte ett dugg på.
Nu råkar jag dessutom veta hur våra läsare ser ut.
SIFO genomför varje år en räckviddsundersökning. En del i den är att berätta för oss som gör tidning hur gamla läsarna är.
I åldersgruppen 15-34 år finns det 14 000 gotlänningar. Av dessa läser 52 procent GT varje dag. Det är lika med 7 280 unga läsare. Det vill jag inte kalla för få. Skulle jag dessutom ta mig friheten att lägga till de unga vuxna som läser GA skulle siffran till och med bli ganska hög.
Det har aldrig varit säkrare att köpa köttfärs än just nu.
Jodå, jag har spinnat den här veckan också. Avvaktade in i det sista på grund av en förkylning. Men jag kände mig pigg och genomförde passet. Representationen från företaget ökar. Nu är vi tre från firman. Vår ekonomichef satt helt plötsligt på en cykel framför mig. Hon dominerade salen, men så har hon förstås tio års erfarenhet från spinning. Där har man lite att lära. Eller rättare sagt, så bra som hon är, kommer jag aldrig att bli.
I förra veckan undrade jag om vi skrev om rätt saker i tidningen.
Jag har fått en hel del mejl och telefonsamtal med intressanta uppslag. Det bästa av allt är att de allra flesta känner sig ganska nöjda med sin GT.
På dagens insändarsida publicerar jag ett inlägg från Ylva Liljeholm som har synpunkter på tidningen. Jag svarar henne direkt. Ni hittar inlägget plus svaret om ni bläddrar er lite framåt i tidningen.
Trevlig helg och ta det nu lugnt i julrushen, det är fortfarande tio dagar kvar till julafton.