Jag tänker mycket på prestation. På hur allt man gör, hela jäkla tiden, egentligen är att prestera. Och då menar jag inte bara de rena presteringarna som man utför på ett arbete eller i en skola eller inom sin idrottsgren på fritiden. Nej. Sätter du dig ner och dricker en kopp kaffe i höstsolen en förmiddag så kan jag ge mig fan på att du inte har tillåtit dig att göra det förens efter att du har dammsugit, dammat och vattnat blommorna.
Går du en härlig promenad bland de fallande höstlöven verkar det skvatt omöjligt att du gör det bara för att du känner för en liten promenad. Du kan nämligen inte låta bli att mysa lite över den nyttiga motionen du nu ger din kropp.
Jag funderar på hur pass mycket icke nödvändiga saker folk egentligen gör. Det kan tyckas att vi lever i en tid alldeles proppfull med onödvändigheter. Särskilt för folk ur de äldre generationerna kan det säkert tyckas otroligt onödvändigt när "dagens ungdom" sitter böjda över sina i-phones och skriver aldrig sinande tweets på twitter. Men så är det ju inte!
Du är aktiv på Facebook av en mängd olika orsaker. Till exempel för att hålla kontakt med dina vänner. Bredda ditt sociala nätverk. Och/eller för att bygga ett varumärke kring dig själv. Sprida dina ord, dina åsikter. Det är, i dagens samhälle, inte en onödvändighet att interagera via sociala medier. Det är något du gör för att vinna något annat. Du presterar något som att vinna något annat (popularitet, fans, vänner). Alltså handlar det om prestation.
Jag fastnar i prestationstankarna. Jag vaknar och stiger upp- för att ta hand om mina barn och ge dem frukost. Jag lagar mat- för att nära mina barn och mig själv och på så sätt hålla mig vid liv. Jag städar och dammsuger - för att slippa skämmas, för att slippa ohyra och så vidare. Jag klyver ved- för att hålla värmen i vinter. Jag går och shoppar- för att hålla värmen i vinter. Allt jag gör, gör jag av en anledning. När det jag gjort är gjort känner jag tillfredsställelse. Jag känner mig duktig. Känner att jag utfört något av värde.
Jag googlar självförtroende och finner förklaringen "tro på att du klarar olika saker. Kan snabbt tränas upp". Självkänsla där emot handlar om hur vida du kan tycka om dig själv eller inte då du inte presterar.
När jag tänker på det så tror jag inte att jag känner en enda människa på jorden som faktiskt gör det. Som kan luta sig tillbaka, lägga fötterna på bordet och känna att "yes, jag duger som jag är fast jag skiter i disken och ställer in den planerade lekstunden med kompisar för barnen idag".
Pensionärerna blir deprimerade så fort arbetslivet tar slut och de inte längre känner sig behövda. Vad fan säger det som samhället egentligen? Mer än att det skvallrar om ett samhälle med kollektivt dålig självkänsla..
Att styras av lust. Istället för viljan att prestera och vara duktig. Jag undrar om det är många som gör det…? Många är ni som styrs av mål. Som har två veckor i Thailand som mål och jobbar röven av er för att få vara lyckliga i åtminstone två veckor i solen. Många är ni med renovering på hjärnan. Som på riktigt tror att lyckan ligger bara ett nytt kök bort och jobbar och jobbar för att ha råd med det där köket. Men vad fan hände med vägen? Det är ju vägen som ska vara mödan värd! Lyckoropen som skallar över hela Facebook så fort det blir fredag visar tydligt att det finns många många människor som bara är lyckliga tre dagar i veckan. Tre dagar av sju. Det finns något väldigt snedvridet över det.