Jag känner mig rätt primitiv, i skrivande stund. Lite trög och inte särdeles intellektuell. Möjligen beror det på att jag just passerat 40, men mer troligt på att jag har just så många hjärnceller kvar, efter lördagens födelsedagskalas.
Söndagen tillbringades i, kanske inte fosterställning, men i alla fall horisontellt läge. Jag åt gurka och popcorn och tittade på skräckfilm. Mycket primitivt.
Nu är det måndag. Jag har fortfarande en svag känsla av overklighet och plötsligt minns jag en för några år sedan återkommande mardröm, där jag hugger ihjäl människor med yxa. Eller människor och människor...
Jag är i en stor fabrik full av zombier som vill äta mig och jag måste döda för att leva. Jag banar mig fram och svingar vrålande av äckel min yxa in i svampiga skallar, bröstkorgar och magar. Det suger när jag drar ur yxan - schlopp! - för att direkt lyfta den igen.
Jag vaknade alltid innan jag kommit ut ur fabriken. De första gångerna ville jag kräkas, bikta mig och två mina händer från det vidriga. Sedan förlikade jag mig pö om pö med att det djupt inne i mig - förmodligen i oss alla - finns ett mörker, en urkraft som kan driva oss bortom vett och sans, så vi kan överleva.
Nu är det många år sedan jag drömde min zombiedröm, men härom dagen hamnade jag i en nästan lika absurd verklighet:
Jag och min vovve Memma är ute på landet när hon - min bästa vän och trogna livskamrat - plötsligt blir attackerad av en massiv hanhund. Han låser sina breda käkar om hennes ylande strupe och vi, deras människor, försöker förgäves sära på dem. Vi drar, slår och sparkar, men strupgreppet sitter som sten. Dumhunden bara skakar på sitt huvud.
Jag vet inte hur länge kampen pågår, men till sist ligger båda på marken. Memmas strupe mellan låsta käkar. Jag tänker att hennes hals måste vara söndersliten nu. Att den där hunden inte tänker ge sig och att hon dör. Att Memma dör nu, mitt framför mig.
Jag börjar bli desperat. Försöker bända upp dumhundens käkar. Det är som att bryta berg med händerna.
Hur det går till vet jag inte, men plötsligt är Memma loss. Jag drar undan hennes skakande kropp och undersöker med darrande händer hennes blodiga hals.
Hon har ett bithål. Ett enda, som inte ens blöder mycket. En kvart senare leker hon av sig adrenalinet i en lövhög, sedan sover hon resten av dagen. Bisarrt.
Superhunden Memma. Ibland känns hon odödlig. Det är hon inte.
Och jo, jag vet. Det var skitdumt av mig att stoppa in fingrarna så där. Primitivt. Men vad fan gör man? Vad gör en människa, när ett vilddjur sliter i ens vän?
Jag har funderat mycket på det efteråt. På hur det kunnat sluta. På vad jag varit beredd att göra. Hade jag kunnat skada dumhunden? Döda den?
Svar ja.
Det är en obehaglig tanke. Att jag är beredd att döda. Samtidigt känns det lite befriande. Jag tror att de flesta som har eller har haft hund vet vad jag pratar om. Jag kan inte föreställa mig mitt liv utan Memma. Vill inte.
Nå. Eftersom jag inte uteslutande är primitiv, utan även tänkande, reflekterande och förhållandevis laglydig, så har jag undersökt de rättsliga aspekterna. En nödparagraf i brottsbalken ger mig rätt att skydda mig och min egendom. Som min hund. Jag hade med lagstöd kunnat slå in skallen på dumhunden. Dumskallen.
Nu slapp jag, och det är jag oändligt glad för.
Så. Måtte vi slippa stirra döden i vitögat igen, min Memma och jag, för jag tänker inte blinka. Och jag är en jävel på yxa.
****
Bäst just nu:
Hallonlakrits-skallar.
Sol, värme och sommartid.
Att döda hjärnceller med bubbelvin och rökiga skottar.