Jul och nyår på pensionat
Hur brukade ni fira julen i din barndom? frågade svärsonen. Det stod stilla i huvudet. Mindes inga traditioner hemifrån. TV fanns inte, således ingen Kalle Anka utom i seriemagasin. Man åt middag vid vanlig tid, sen kom tomten som avslöjades som mormor. Hon hade en fläck på kinden som syntes bakom masken.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men jul och nyår på småländskt pensionat, det var andra grejer det!
Här firade många barnfamiljer i bästa Fanny & Alexander-stil med dignande matbord, jullekar och sånger.
Arrangörer var pensionatets ägarfamilj som omspände tre generationer. Patriarken var en magnifik, vithårig man iförd lång slängkappa. Han tog sina promenader med silverskodd käpp i ensamt majestät och var med ålderns rätt befriad från alla plikter.
Hans döttrar sjukgymnasterna arbetade desto hårdare i spa-avdelningen. Möjligen fanns där gyttjebad, i varje fall några skräckinjagande ångskåp ur vilka huvudena på de rödsvettiga patienterna stack upp.
Svärsonen var kamrer och med sitt chevalereska sätt alla damers favorit. Dessutom sjöng han Evert Taube och andra visor till gitarr i den lilla musiksalongen.
Husets söner satt i telefonväxeln när de inte jagade flickor som gästade pensionatet tillsammans med sina familjer. Ryska posten bakom tunga draperier i salongerna var dessa gossars specialitet.
Pensionatet hade givetvis sina stamgäster, däribland en gammal fröken som med sin enorma stofthydda suttit ned fjädrarna i favoritskinnfåtöljen.
Hon var barnkär men barnens skräck. De tog omvägar runt frökens fåtölj, annars kunde det hända att hon lyckades fånga in dem med käpphandtaget. Att sitta i det knäet var inget man ville göra om.
På nyår rafsades alla barn ihop i en liten kör som skulle underhålla tjocka tanten och alla andra gäster med sånger. Jag förstod aldrig varför deras ögon tårades, lät det falskt eller himmelskt?
Halvårsseklet firades med champagne. Radioutsändningen med nyårsklockorna rattades in på den otympliga radioapparaten i sällskapsrummet.
Femtio år senare skulle jag fira ingåendet i nästa sekel på Ön men utan sällskap av vare sig pensionatsgäster eller andra.
Smällare och fyrverkerier ven runt öronen på torget. Ack, hade det inte varit skönare att förverkliga idén med en pensionatshelg i lugn och varm gemenskap med kända och okända i alla åldrar. Fast den typen av arrangemang är kanske helt ute numera. Synd i så fall, det var roligt.
****
Apropå jul vill jag ta upp färgen rött. Har noterat att där jag bor är anmärkningsvärt många äldre personer iklädda röda jackor och mössor.
Har någon stajlist uttalat att den kulören är särskilt vacker mot bleka rynkor, har jag funderat.
Nu håller jag i så fall helt med stajlisterna. Rött är plötsligt, nåja kanske har det kommit smygande, klädsamt på gamla dar. Hittills har jag framlevt livet i murriga färger och aldrig tänkt tanken på något så djärvt som rött.
Men nu är det hänt, jag har skaffat en kappa i den färgen och gillar den. Dock varvad med en blå skidjacka för att mildra övergången.
Gott nytt år!