Kalla nakna änglar i snön
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hönsen har börjat lägga ägg igen, ett och ett halvt per dag.
Det kvittrar allt mera i buskarna kring fågelbordet.
Tydligt ser jag yttre delen av hamnpiran redan före åtta.
Men å andra sidan.
Sju grader kallt. Jag ligger naken på rygg i snön efter bastun och gör änglar. Vinter-OS har ännu inte börjat.
Så än är det nog vinter kvar. Säger mor.
Fritidskassan, vad är det?
Jag hade aldrig hört talas om den kassan innan jag i fredags kom ombord på kvällsfärjan till Oskarshamn. På min plats i bakre salongen startade jag min dator för att börja skriva på den här krönikan. Som alltid på färjan försöker jag koppla upp mig på Internet, i hopp om att rederiet äntligen har fått igång sitt trådlösa nätverk så att vi passagerare kan använda våra datorer.
Det är då Fritidskassan dyker upp. Vill du koppla upp dig på det trådlösa nätverket Fritidskassan? Klart jag vill. Och det fungerar. Jag hinner få ett mejl från Gotlandsflyg som tycker att jag ska resa till Riga. Eller åtminstone till Göteborg. Men en stund senare är kontakten med omvärlden bruten. Jag går istället och köper en kvällstidning och en räksmörgås, för någonting måste jag göra för att fördriva tiden.
Fritidskassan?
Psykologiskt är jag förmodligen inte det minsta ovanlig, men ibland får jag ändå för mig att jag är ett både hopplöst och unikt fall. Som nu med skidåkningen.
Gott om snö och minusgrader vareviga dag får mig att plocka fram mina gamla skidor - inte de nya som jag så kapitalt misslyckades att åka Vasaloppet på - och ge mig ut på den oplogade grusvägen mot Valar utanför Burgsvik. Tre kilometer bort och exakt lika långt hem. Sex kilometer alltså. Urusel kondition och jag har inte stått på ett par skidor sen det fördömda Vasaloppet för två år sedan.
Tänker därför: Lugn och jämn takt. Njuta. Ta god tid på mig.
Verkligheten: Efter femtio meter i mycket maklig takt förvandlas jag plötsligt till elitåkaren, den flerfaldige OS-guldmedaljören, Vasaloppsegraren, idolen, nationens kelgris. Jag tar i så stavarna bågnar, vräker mig fram, diagonalar, stakar, diagonal igen och ytterligare stakning. Efter drygt hundra meter är jag totalt slut och tvingas stanna. I flera minuter.
Och så där håller jag på. När jag till slut kommer hem, efter ett otal pauser med hjärtstillestånd, är jag så trött att jag inte orkar ta av mig mina svettiga kläder på närmare en timme.
Varför glömmer jag så ofta bort att jag faktiskt fyllt sjuttio?
Är på väg till Halland och Skåne. I Halland ska jag hålla föredrag om min cykling genom Baltikum och i Skåne ska min pappas hustru Alice begravas. Föredraget gör mig hypernervös, men begravningen blir säkert stämningsfull. Fast helst hade jag sluppit båda.
Egentligen har jag ingenting emot begravningar för det finns något, i stämningen, som tilltalar mig. Kanske är det eftertanken och vemodet som får mig att må bra.
Men död och begravningar ska ske i tur och ordning, barn får inte begravas före sina föräldrar. Tur och ordning i mitt fall innebär just nu att först ska pappa dö, därefter min moster och sen min faster. Därefter är det min tur. Eller min kusins, hon är tjugoåtta dagar äldre än jag. Det kan faktiskt bli "dött lopp" för tjugoåtta dagar hit eller dit är ingenting att bråka om.
Men i tur och ordning, det är viktigt.
Äter gratinerad hummer och övernattar hos min syster och svåger i Kalmar innan jag nästa morgon kör mot Vessigebro i Halland. Det är där jag ska hålla föredraget. Föredrag med bilder som jag ska trycka fram samtidigt som jag pratar, det har jag aldrig gjort tidigare. När jag höll ett provföredrag hemma för mig själv blev det rena katastrofen. Och nu, i Vessigebro med kanske sjuttio personer i publiken som inte har en aning om vem jag är och som aldrig hört talas om Pekka, tuppen.
Självklart är jag nervös.
Plötsligt en dag i början av veckan bröt Geab och ePhone min och många hundra andras kontakt med rymden. Internet alltså. Bredbandet i min dator var plötsligt värdelöst.
Det var med pukor och trumpeter som Geab för ett antal år sedan gav sig in på den här marknaden och vi som är lokalpatrioter köpte naturligtvis deras bredband.Till en början sköttes sybertrafiken av ett företag i Skåne och dem ringde jag när det blev något fel. Och det blev det ofta, men sällan fick jag någon hjälp. Geab var tydligen också missnöjda och bytte samarbetspartner till ePhone. Inget fel på ePhone tycker jag, men nu har i alla fall Geab tröttnat. Varför vet jag inte riktigt.
Nu har vi bytt till Telia och de lovade att vårt bredband skulle vara inkopplat samma dag som Geab stängde sin verksamhet. Självklart blev det inte så. Ont om teknisk personal som kan installera!
Tur att jag just nu är på fastlandet, annars hade jag inte fått iväg den här krönikan.
Trots att all befintlig teknik kapsejsade så blev det ändå ett föredrag i Vessigebro.
Och nu, lättad, iväg mot Lomma och begravningen.