Kan Nypelius hålla sitt löfte?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Därför är min relation till religion, vilken religion som helst, komplicerad.
Min egen tro är enkel, jag tror inte på Gud. Jag kan naturligtvis inte bevisa att det inte finns en högre makt, men jag tror inte att det gör det.
Men om det nu finns en högre makt vore det på sin plats att den visade sig emellanåt, kanske kastade en blixt eller två från himlen på dessa förklädda mörkermän som tar sin gudstro som alibi för att ställa till djävulskap.
José Cardoso Sobrinho och Giovanni Battista Re är två herrar som tjänat ihop till ett par gudomliga blixtar i röven. Den förstnämnda är ärkebiskop i Brasilien och den andra kardinal i Vatikanen.
Bakgrunden är att en nioårig brasiliansk flicka blivit gravid med tvillingar efter att ha våldtagits av sin styvfar. Hennes liv var i fara, så läkarna aborterade fostren.
Då kliver ärkebiskopen in i handlingen. Inte för att skänka tröst eller medlidande, nej då. Som den rättrådige katolik han är bannlyser han läkarna som utförde aborten och flickans mamma.
Då tänker man att den katolska kyrkans maktorgan Vatikanen skulle ta denna fundamentalistiske idiot till ärkebiskop i örat.
Men icke. Han får medhåll av kardinal Re.
Som jag skrev, alltför ofta ger religion dumskallar frikort att vara dumskallar. Tyvärr är de också alltför ofta dumskallar med stor makt att slå sönder människors liv. I det här fallet drabbades en familj som redan gått genom helvetet av religionens rättvisa.
Och varför är det nästan alltid kvinnor som blir lidande när bokstavstrogna män tolkar sin bibel eller koran? Finns det någonstans i världen ett större kvinnoförtryck än det som sker i Guds namn?
Det är sånt här som gör att det är lätt att glömma bort de bra saker som kyrkan gör.
Som pappaledig hänger jag mest med andra föräldralediga, jag är på dagis och öppna förskolor. Men det pratas inte sovrutiner, blöjor och potträning längre.
Det enda folk pratar om är barnomsorg, hot om nedskärningar, större barngrupper och rädslan att inte få dagisplats när det är dags.
Och ingen verkar veta vad som gäller. Oron och rädslan pyser fram bakom varje dockskåp och legolåda. Så jag ringde helt enkelt upp högste chefen, kommunstyrelsen ordförande Eva Nypelius och frågade.
Och det här kan ni klippa ur och spara:
- Ingen ska behöva gå från jobb eller studier, eller avstå från att flytta till Gotland på grund av att man inte fått barnomsorg. Vi måste klara detta, det är en självklarhet.
Så sa alltså Eva Nypelius ordagrant den 9 mars. Är det så att någon av er märker att det löftet inte hålls får ni gärna höra av er till mig.
Exakt hur detta ska gå till, och hur man kan garantera kvalitet i barnomsorgen när barngrupperna blir större samtidigt som personalen och de ekonomiska anslagen ska minskas, är inte lika solklart.
Det blir en del prat om flexibilitet hit och " se över organisationen" dit, och sen bollar hon över frågan till Lena Celion, ordförande i barn- och utbildningsnämnden.
Celion poängterar snabbt att undersökningar visar att gotlänningar är mycket nöjda med barnomsorgen idag. Det må så vara, frågan är väl snarare hur nöjda gotlänningarna är om ett år?
Då får jag det betryggande svaret att "vi ska se till att vi har en bra barnomsorg även i framtiden".
Jo jag tackar, men hur?
Det klarar inte Celion att svara på.
Däremot slår hon morskt fast att kommunen ska följa de garantier som finns i lagen om att man ska få dagisplats inom fyra månader. I nästa andetag konstaterar hon dock att det inte alls är säkert att kommunen klarar det, men att "vi ska göra vårt bästa".
Jag vet inte om jag blev särskilt mycket klokare, eller tryggare, av de här två telefonsamtalen.
Den som lever får se, och nästa år är det valår.
Om jag varit osammanhängande skyller jag på en kindtand, nere till vänster. Förbannad vare den tanden och hela dess släkte.
Nu måste jag gå till tandläkaren. Jag HATAR att gå till tandläkaren.
Jag har inte tandläkarskräck, även om jag kan komma på en dryg miljon saker som är roligare än en rotfyllning. Men jag vet att det kommer kosta sextusen spänn att fixa detta, och jag kan komma på lika många saker jag hellre gör för de pengarna.
Samtidigt går mina tankar till de stackare som inte har sextusen att fixa en trasig tand. Vad gör de? Biter de ihop, eller säljer de bilen?
Tänder har blivit en klassfråga i gamla hederliga Sverige.
Var det så vi ville ha det?
Veckans lista! Saker jag klarar mig utan - plats 1-5 tandvärk.