Känner att jag plötsligt blivit vuxen
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En minut senare stod en glädjestrålande dotter och vinkade till mig genom ett fönster. Jag älskar dagisfröknar. Snälla ni som bestämmer, ta dem inte ifrån oss!
När man har två barn, varav ett är en bebis, har man barn ovanpå och omkring sig dygnet runt. När stora somnar vaknar den lilla, som sovit hela dagen. Sen är lilla vaken hela kvällen. Några timmars sömn får man, innan hon vaknar igen och lagom hon somnar om, så är klockan åtta och stora vaknar.
De där femton timmarna i veckan som stora har på dagis , är oumbärliga. Efter två veckor hemma hela familjen, gick det en pust av lättnad igenom oss alla, när stora fick tulta iväg till sitt älskade dagis och pappa tillbaka till sin skola.
Det är inte särskilt roligt för en tvååring att hänga med en nyfödd hela dagarna. Hon blir understimulerad, helt enkelt. Precis som Mats Pettersson skrev för någon månad sedan, så är egentligen femton timmar åt helvete för lite. De säger att det är för barnets bästa. Barnet mår bäst av att vara hemma. Och visst är det mysigt, men det är mycket tråk-tid för den stora också.
När mamma måste byta blöja, pumpa mjölk, mata och pyssla med den lilla. Särskilt intresserad av att hjälpa till är hon inte heller, tvååringen. Hon vill mest pilla i bebisens ögon och navel och det får hon ju inte, så då får hon sätta sig och spika istället. Det spikas sjukt mycket hemma hos oss just nu.
Förra gången jag blev mamma, för två år sedan, så var jag inte vuxen. Jag gick i en "ungmamma-grupp", kände mig oerhört bortkommen under föräldraträffarna på BVC och jag längtade ganska mycket efter att få gå ut och festa med "alla de andra".
Så fort jag kunde, drog jag på mig minikjolarna och coverseskorna, som gjorde att jag såg ännu yngre ut än vad jag var och sprang ut på stan med barnvagnen.
Jag kände dels ett väldigt stort utanförskap emot de andra förstagångsmammorna som var så "gamla" (runt 30 alltså), samtidigt som jag var mycket noga med att markera att jag minsann inte var som de, för jag var ännu ung och poppig.
Nu, två år senare, känner jag plötsligt att jag blivit vuxen. Minikjolarna och conversen hänger ännu med, men något behov av "ungmamma"- grupp har jag inte längre. Jag grinar inte längre hysteriskt när jag inser att jag inte kan gå på den där festen i helgen. Jag vill ju inte missa Robinson och chips i soffan med familjen!
Här en liten lista på andra tecken på att man börjar bli vuxen:
Du blir plötsligt intresserad alla papper som du tidigare bara lagt på hög och nonchalerat. Det blir, till exempel, plötsligt viktigt att betala räkningarna i tid, för att slippa de tråkiga påminnelseavgifterna.
Det tar plötsligt emot, värre än vanligt, att be sin mamma om pengar när de du hade targit slut.
Du upptäcker att allting inte är lika svart på vitt som du tidigare trott. Du märker till exempel att människor kan vara snälla och trevliga, TROTS att de röstar på sverige demokraterna, TROTS att de är kristna och emot homoäktenskap, TROTS att de är rika och överklass. Detta är det mest förvirrande med att inträda i vuxenvärlden.
För i samma veva upptäcker du att det finns korkade feminister, elaka sossar och jobbiga bögar.
Den affär du handlar allra mest ifrån, förutom livsmedelsbutikerna, är Apoteket. Du köper till och med födelsedagspresenter från Apoteket.
Du tycker plötsligt att fagning känns som en jättemysig grej att ägna en fredag åt.
Du skaffar ICAkort och ansöker om att få handla med en sån där självscannings-grej på stans största ICAbutik. För att du tycker att det verkar vara så bra och praktiskt.
Ja. Livet som Vuxen är väl inte direkt livat och partyfyllt, men härligt, det är det.
Samma dag som det står i tidningen om en överfylld kvinnojour läser jag en annons om en föreläsning/workshop för tjejer som handlar om hur vi kan få bättre självkänsla och självförtroende. Vore det inte på sin plats med lite föreläsningar och workshops för karlar som lär dem att hantera sin ilska?
Är det inte dags att det satsas lite pengar på att lära karlarna att bete sig, istället för att hela tiden lägga ansvaret för förbättring och ändring på kvinnorna?