Ibland läser man om barn som tränar väldigt mycket, som "elitsatsar". De flesta av oss minns också de där barnen från vår egen barndom och ungdom. De där barnen som aldrig kunde vara med för att de skulle träna och tävla.
Det var barn som från tidig ålder fick hela sitt liv fokuserat kring den egna prestationen. Där INGENTING ANNAT var viktigare än resultatet och framgångarna.
Senast för någon vecka sedan läste jag en, i mina ögon, fruktansvärd, artikel om Stefan Holm och hans son som tävlar inom samma gren som hans far en gång gjorde, höjdhopp.
Sonen berättade att de, han och pappa, var missnöjda med hans utveckling, att han borde ha kommit LÄNGRE än vad hans pappa hade gjort vid samma ålder och inte som nu, lika långt. Pappa Holm fyllde i, beklagande. Vilken annan förälder som helst hade behövt oroa sig för soc-anmälningar efter en sådan artikel. Men inte Stefan Holm.
Att satsa på idrott är något av det finaste man kan göra i Sverige, ja, i hela världen. Trots att idrottsstjärna efter idrottsstjärna faller sen. Går ut i tidningarna när de blivit vuxna och berättar om sina depressioner och många gånger ganska fruktansvärda uppväxter.
Inte heller ifrågasätts föräldrar till åringar som har fyra, fem aktiviteter i veckan. Som går långa dagar i skola och på fritids och sedan skjutsas ön runt för att spela fotboll och bandy och hockey och friidrott. Alla är så extremt överens om att BARN MÅSTE RÖRA PÅ SIG. Kanske är det den kollektiva fettångesten som råder. Att vara fet och lat är det värsta man kan vara.
Samtidigt är ju grejer som utbrändhet, depression och allmän psykisk ohälsa också väldigt stora och utbredda problem i samhället. Och jag tycker inte det är särskilt konstigt när det inte finns något som helst samtal kring att lära barn att vila.
Min son kodar. Har gjort i flera år. Han leker regelbundet med kompisar, åker med oss på utflykter och familjeaktiviteter, går promenader och cyklar men mest av allt så är han med sin dator. Han skapar framför sin skärm. Bygger spel, spelar spel, lär sig planera, strukturera och tänka ut strategier.
Så nej vi har inga skärmtidsregler. Lika lite som fotbollsföräldrar begränsar eller sätter villkor kring det bästa deras barn vet, villkorar eller begränsar jag mina barns favoritsysselsättning.