När jag fjärtar som mest hemma brukar hon som snart är åtta skrika att hon vill ha en gasmask.
- Mamma! Gasmask! Pappa har pruttat igen.
Jag hävdar rakryggat att luften är fri men jag kan samtidigt förstå paniken. Vi har ju alla varit i den situationen när någon i vår närhet...nåja.
Men så tänker jag ett steg längre. Vilka intryck är det jag egentligen ger. Vad kommer hon som snart är åtta att minnas av mig från sin barndom fram i tiden.
Min pappa är borta nu, han fick vingar i mars, men lever förstås kvar i mitt hjärta. Jag tänker på honom under de år jag själv växte upp, när jag var i samma ålder som hon som snart är åtta.
Vad minns jag, vad är konstruktioner, hur mycket är naggat av tidens tänder.
Det här är fakta: Vi hade en blå VW-bubbla, en vit transistorradio, kyckling till söndagsmiddag, 12346 som telefonnummer och en finrum man inte fick gå in i när vi inte hade främmande, tv:n, den svartvita, stod i köket, där fladdrade bilder från OS i Mexiko.
Pappa kunde allt och hade svaren på allt till en bit in i mina tonår. Han hade kort stubin, särskilt bakom ratten, få körde bil så bra som han.
Han var inte snål, pappa, men sparsam. Många var de gånger man tvingades vänta tills den med en krona betalade P-tiden verkligen gick ut. Han var beskyddande, tyckte om att ha koll. Drog jag i en skruv, och det långt upp i vuxen ålder, skulle han ändå med en sista vridning kolla att den satt fast.
Irriterande då, ett leende minne nu.
Och så fes han. Under en bilpromenad fes han och jag i kapp, så att mamma höll på att få dåndimpen.
Men framförallt var han full av kärlek och stolt över mig, det enda barnet. En kärlek han och mamma alltid visade och som sedan burit mig fram i livet.
Jag skulle aldrig bli helt som han men jag märker så tydligt att dragen, bra som sämre, finns. Att arvet förts vidare. Nu är det jag som vill ha koll, som beskyddar, vill ha saker och ting på mitt sätt. Så snål är jag nog inte, men rätt sparsam.
Kanske skriver barnen en gång när jag är borta en krönika om sin gamle farsa, han som alltid sa "nej".
"Kan vi köpa playstation åka till Thailand äta på McDonalds köpa en hund", Nej, nej, nej, nej. Tråk-farsa.
Men kärleken. Kärleken är outplånlig och sirligt mejslad i mitt inre.
Gäller bara att kunna förmedla den rätt och att den landar mjukt i deras hjärtan, utan förbehåll och gränser men möjligen med gasmask.