Kärleksbrev hade varit räddningen
Hjälp, allting rasar! Inget jordskalv men en ruin innanför hemmets trygga väggar. Kort sagt, alla grejer går sönder nu och på en gång.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
TV:n har börjat fladdra och flimra på ett oroväckande sätt. Samma som ovan gäller. Plus ett nytt golvstativ.
Datorn är så seg att man hinner koka ägg under inloggningen. Dags att byta ut hela skiten tycker barnbarnet.
Soffan från 1800-talet verkar sin ålder. Spiralerna nedsuttna, en unken doft pustar från dynorna, sammetsklädseln nött och blekt. Senaste renoveringen för några decennier sedan kostade redan då tjugo tusen, så vad inte nu...
Karmstolarnas tyg har fuktfläckar med en historia av spyor, inkontinens och utspillda saftglas. Låter det som en omklädning är av nöden? Förvisso, men någon har räknat ut priset till minst sju tusen kronor.
Som om detta icke vore nog har de gotländska fårskinnstofflorna i vanlig ordning blivit till trasor efter ett halvårs användning.
Kläder exempelvis linnen och tröjor har blivit lump pepprad med små hål. Och jeans ser inte CHIC ut när varpen börjar synas i form av nebulosaliknande fläckar.
Slutligen känns det, vid närmare betraktande, som om jag själv behövde en omgörning, ett fall för något tevemagasin.
- Maken och jag har bestämt oss för att byta ut hela vårt möblemang mot ett nytt, meddelade en kamrat i nybyggt egnahem vid eftermiddagskaffet.
Det var chockerande, tyckte man då. Kasta ut sina möbler, verkade ju inte riktigt klokt.
Nu ett halvsekel senare är jag inne på samma tankegång. Slit och släng. Det enda som hindrar är just pengarna som det kostar.
Försjunken i dessa nedbrytande grubblerier fick jag syn på en tidningsnotis. Den handlade om en sjuttioårig svenska som sålt sina kärleksbrev från den amerikanske presidenten John F Kennedy på auktion för 100 000 dollar.
Och dessa brev verkade inte ens särskilt spännande av vad som framgick under förstoringsglaset. Det skulle vara nice att träffas i Paris , o s v, gick han på.
Gamla brev, hmmm, hade jag inte en bunt omknuten med rött sidenband i byrålådan... Men nej, avsändaren är nog inte tillräckligt känd för att kunna rädda mig ur knipan. Synd, man borde ha varit lite mera förutseende.
GRACE KELLY, amerikansk filmstjärna och sedermera furstinna av Monaco, höll på sig tills hon träffade Rainier. Vid bröllopet 1956 bar hon en sagolik klänning i siden, taft, spets, höghalsad, långärmad, miljoner små överklädda knappar, slöjan fäst i en pärlbroderad hätta. Slå det om du kan, Victoria!
Nåja, "Grejsan", som vi lite vanvördigt kallade henne, hade tillgång till en kostymdesigner från Hollywood. Fast de svenska stjärnskräddarna är säkert inte dåliga de heller. Den som lever får se.
SLUTET GOTT. I parken mötte jag en ensam liten flicka i röd overall och med darrande underläpp. "Jag har gått vilse, sa hon.
Efter en evighetslång stund kom mamman springande med vildhet i blick. Tala om lättnad.