Katastrofminnen och manliga paket
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
"Efterskalven fullbordar förödelsen", säger han - och med ens rycks jag drygt fem år tillbaka i tiden.
Annandag jul, 2004. Tsunamin. Jag är ensam reporter i tjänst på GA den julhelgen och det är så stort och svårt först, så himla svårt att få en uppfattning om omfattningen. Sedan börjar de välla in, rapporterna. Snart står det klart att gotlänningar drabbats. Saknas. Döda, kanske. Jo. Döda, visar det sig.
Jag talar med direkt drabbade, anhöriga där och hemma och människor jag inte ens vet vilka de är. Jag ringer, lyssnar, svarar - många är desperata efter information och vill veta vad vi vet - och så skriver jag. Försöker skriva det ofattbara, göra det gripbart.
När den första dagen är över gråter jag, stora tunga tårar. Morgonen därpå är jag åter i tjänst. Så fortsätter det. Jag lyssnar, sållar - så mycket av allt som sägs är alldeles för privat, alldeles för vedervärdigt, för att återberätta i en tidning - och skriver. På kvällarna gråter jag.
Efter några dagars rapporterande står jag på Visby flygplats, möter hemkommande jag antingen pratat med själv eller fått berättat om från anhöriga. De kommer hem med brunbrända ansikten, blåmärken och ärrade själar. Men de lever och deras sorg och glädje är överväldigande.
225 000 människor har inte samma tur. Nu ser dödssiffran i Haiti ut att bli nästan exakt densamma.
Att modeller och skyltdockor alltid handlat mer om att förmedla ideal och önskningar, än om att avbilda faktiska människor, det har jag nog alltid förstått. Men alltså... de nya manliga skyltdockorna. Har du sett dem? Har du kollat in storleken på deras händer och paket!? Dear lord - det är ju så man rodnar. Nästan.
Antar att det är ett tecken i tiden - men vad står det för? Ja, jo - den evigt fortplantningsbejakande symboliken är ju glasklar, men... varför har det inte alltid varit så? Varför förstoras dessa typiskt manliga attribut just nu? Jag menar, kvinnliga skyltdockor har alltid in i minsta och mer eller mindre plutigt bystiga detalj speglat just det för den tiden rådande idealet.
Behöver världen befästa Mannen, nu mer än någonsin? Nu, när Kvinnan får och tar allt större plats i allt från klassrum till styrelserum?
så har min förra kåserinotering om hångel fört med sig två saker, minst:
1. Min hångelstatus har blivit allmän egendom. Allt från kockar och kriminalare, till främlingar och före detta dejter, frågar om den.
2. Alla, utan undantag - singlar som sedan länge gifta - säger att hångel är klart underskattat och att de himla gärna skulle hångla mer. Jag också.
Etiopiskt trädgårdskaffe.
Pata Negra gran reserva (2001, Tempranillo). Kan bli en husets-kandidat på Casa de la Åsa. Redigt, runt och rätt billigt.
Jacques Brel, Ne me quitte pas. Igen. Och igen.