Nothing tastes as good as skinny feels.
Smaka på orden. Ta in dem.
Väg dem.
Inget smakar så bra.
Som mager känns.
Det var Kate Moss som sade det. Den anorektiska supermodellen som för några år sedan snortade kokain på Daily Mails förstasida, du vet?
Och antingen vet du precis vad hon menar, eller inte alls. Jag vet och förstår. Skrämmande väl, eftersom det får mig att känna samhörighet med det där omdömeslösa benranglet som spär på bilden av att sjukt magra kroppar är något att sträva mot. För unga flickor. Och för all del också för äldre.
Fast... är det egentligen ideal hon - jag, du och alla vi som djupt inom oss har någon slags desperado - jagar? Kropp, kilon och normativ perfektion? Är det målet? Utopia?
Självklart inte. Vi jagar kontroll. Och vi är i stort och gott sällskap.
Ty livet är skönt, skört och magiskt - men också stort, svårt och komplext. Och i det stora hela är en människa rätt liten. Och utlämnad.
Så vi famlar efter trygghet och fäste. Något att nå. Greppa. Kontrollera. Mat och dryck. Relationer på jobbet och privat. Sex.
Ibland svälter vi oss själva, på nyanser, närhet och näring. Att avstå är konkret kontroll. Makt.
Nothing tastes as good as skinny feels.
Ibland avstår vi intet. Vi frossar, tröstar och plåstrar om vår desperado med sövande och dövande fluff. Serotonin som substantiell låtsaslycka.
Att aldrig låta sig begränsas är också kontroll, en abstrakt sådan, och det är det som gör hela den här desperadogrejen så vrickad. För vad vi än gör
- oavsett om vi utåt sett kontrollerar oss själva, låter andra kontrollera oss eller har lyckats nå en skön kosmisk balans - så är det vårt eget val att göra det.
Så vad då? Kontroll som kontroll, ellah? Nej!
Icke tvångsmässig kontroll sprungen ur en god självkänsla är konstruktiv, inbjudande och attraktiv. Sexig.
Kontrollbehov som drivs av dålig självkänsla är destruktiv och exkluderande. Osexig.
Jo naj hu, vad tungt det blev nu då, så här i början på året. En släng av post-julmaten-traumatisk stress.
Fast lättare tider stundar, i dubbel bemärkelse. Ny dag, nya tag. Nytt år, nya spår. Och jag har börjat greppa läget igen. Få kontroll.
Nothing tastes as good as skinny feels.
Inte för att jag någonsin kommer att bli, eller vill bli, mager. Men jag vill bli lite mindre och blir det nu och är fanimej redan hög på känslan av kontroll.
Det är märkligt. Det kan räcka med att gå ner ett kilo för att makten ska berusa. Ryggen rakare, blicken stadigare, självbilden sexigare. Och så sakteliga följer självkänslan med.
Och så börjar jag gå, och jag tål att tittas på
- dansa samba med mig.
****
Bäst just nu:
Flanell-lakan. Once you go fluff you never go back.
Tretornstövlar. Jag har gått i dem heeela vintern! Förlåt: hösten.
Diana Damrau. Supersopran vars version av
Nattens drottnings aria är bland det mäktigaste jag hört. Koloratur. Kvinnokraft. Kontroll.