22 april
Klockan är 10.25. Fredag.
I Radion klassisk musik (Bach). Internet-TV timme efter timme efter timme direkt från Boston. En av de misstänkta maratonbombarna dödad, den andre, han i vita kepsen, jagas i området. I landet där alla ska ha rätt att äga vapen. På hamnen inom synhåll från mitt köksfönster två schaktmaskiner och några gubbar. Äntligen händer det något med bastubygget!
Och mitt i allt detta en snörvlande, hostande, febrig, rödögd man änra 74-årsåldern, som försöker skriva rimmad sångtext till en revy i Bäl och samtidigt få till en start på veckans krönika.
--
Så fort jag skriver något nära personligt om mig själv får jag alltid negativa kommentarer.
Jag kan utan problem berätta att jag är grymt förkyld eller har ryggskott, vilket ofta resulterar i uppmuntrande mejl om huskurer och berättelser om egna lidanden. Men skriver jag att jag mår psykiskt dåligt, vilket jag gjort en längre tid, då blir det tydligen för personligt. Psykisk ohälsa är ingenting man pratar om. ”Om du tycker synd om dig själv, vad bryr jag mig om det?” mejlar en läsare.
Vad jag minns har jag bara en gång tyckt riktigt synd om mig själv. Jag var i fjortonårsåldern och kom hem mitt i natten från en skoldans i Slite. Jag väckte mamma och bara grät och grät. När vi dansat ”kvastdans” (ni som är lite äldre vet vad det är) fick jag hela tiden dansa med kvasten. Ingen av tjejerna ville dansa med mig.
Då var det synd om mig. Mycket synd.
Jag känner många som idag mår psykiskt dåligt. Oftast handlar det om stress. Att inte räcka till, att inte hinna, att ständigt gå omkring med en drös dåliga samveten. Barn, åldriga föräldrar, jobb, vänner, sjuk, världens fattiga...
Vi försöker ”bita ihop”, samtidigt som näringslivets varningsrop ekar i våra huvuden: ”Sveriges tillväxt i år kommer att öka med endast en procent”. Alltså öka, inte minska. Näringsliv och politiker får det att låta som stundande svält och total misär. ”Vi måste öka effektiviteten på arbetsplatserna!” säger en arbetsmarknadsanalytiker i en intervju. Inte ett ord om att aktieägare och andra kapitalister också måste ta någon form av ansvar.
Klart som tusan att folk, inte bara jag, mår psykiskt dåligt.
–
För att muntra upp mig själv gör jag en efterforskning om varför man snorar så kopiöst vid förkylning.
Det är för att slemhinnorna som producerar snoret blivit irriterade av infektionen.
Snor består till runt 95 procent av vatten, resten är olika proteiner, lite kolhydrater, fetter och en del annat. Förkylda personer snyter i genomsnitt ut drygt en deciliter snor per dygn. I mitt nuvarande tillstånd handlar det snarare om en liter.
Fast inte känner jag det minsta munter av den kunskapen.
–
Så istället försöker jag skriva färdigt sångtexten till revyn:
Tar farväl
av vår hembygds själ här i Bäl,
för snart asfalteras hela trakten.
Det blir rena slakten
och vi kommer att sluta
som en enda parkeringsruta
för bilar från stan...
Muntert, va?