Kommer någon ihåg det elektroniska husdjuret?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Första gången jag såg en GPS på riktigt var i en taxi för ett antal år sedan. Jag skulle åka en kortare sträcka, taxichauffören visste precis var han skulle köra mig. Ändå hade han GPS:n på. Han förklarade det med att det var så kul att höra rösten säga sväng höger, sväng vänster. Själv lyssnar jag hellre på musik, om jag ändå vet var jag ska åka.
Det är ganska intressant det här med årets julklapp.
Handelns utredningsinstitut har spått julklappar sedan 1988. Det året var det bakmaskinen som skulle hamna i var mans hem. Någon som minns den? Den har inte kommit in i mitt hem ännu, men jag har sett att den fortfarande finns att köpa. Knappast någon storsäljare.
1989 kom videokameran. Jag köpte en, den var hiskligt dyr. Jag tog sammanlagt åtta filmrullar á 30 minuter. Totalt fyra timmar. Räknar man ut timpriset blir det 3 000 kr per timme. Men det är klart, det är filmer under några år av barnens uppväxt och den har medfört minnen för livet, och filmerna är nu överförda till DVD. Var kameran finns idag har jag däremot ingen aning om. Förmodligen samlar den damm i någon flyttkartong.
Sedan 1990 har woken, cd-spelaren, tv-spelet, parfym, mobiltelefonen, cd-skivan, internetpaketet, det elektroniska husdjuret, dataspelet, boken, dvd-spelaren, verktyget, kokboken, mössan, platt-tv, pokerset och ljudboken spåtts bli årets julklapp.
En salig blandning med andra ord, det är allt från billigt till dyrt.
Själv undrar jag över två saker: det elektroniska husdjuret skulle bli årets julklapp 1997. Har inget som helst minne av vad det var för något. Pokersetet 2005, kan det verkligen ha blivit en storsäljare? Minns att jag fick ett där jag jobbade då, kartongen stod i ett hörn i mitt arbetsrum innan jag gav bort det.
GPS:n har fått en sanslös marknads-föring den här veckan efter handelns stora avslöjande. I onsdags visades manicken upp i morgon-tv, tidningar har skrivit spalt-kilometer om vägfinnaren. Och all marknadsföring har varit gratis. GPS-säljarna gnuggar händerna av förtjusning. Gratis är ju gott…
Ett nej är ett nej. Det står nej tack till reklam på min brevlåda. Det betyder att jag inte vill ha direktreklamen in i min lägenhet. Ändå var brevlådan tvärfull när jag kom hem häromdagen. Reklamut-
delaren hade dessutom roat sig med att ge mig dubbelt av allt. Tydligen hade grannen drabbats av samma sak. Dagen efter satt en lapp som tog upp halva hans ytterdörr att han inte ville ha någon reklam. Vi är många som har sådana lappar - fast mindre - på våra dörrar. Den reklam jag vill ta del av finns i de morgontidningar som är betalda och som jag verkligen vill ha i min brevlåda.
Jag tackar mig själv för att jag för en gångs skulle satte på dubbdäcken i tid. Det hade inte gått att köra bil i måndags morse annars och nästan inte någon annan dag heller den här veckan.
Att Destination Gotland aldrig kan lära sig att de som kommer först med bilen till båten ska åka på före den som kommer senare. Det finns ingenting som retar väntande bilister så mycket i färjekön som denna totala orättvisa. Om jag har en ekonomiplats finns det ett skäl till att jag vill komma på tidigt om jag vet att det är mycket folk på båten.
Det här är alltid en snackis och ett irritationsmoment som borde vara ganska lätt att komma till rätta med.
I söndags i Nynäshamn släpptes den fil på där bilarna kom sist till färjelägret på som nummer två. Men efter tio bilar var det någon i en fil som kommit tidigare som måste ha sagt ifrån. Det blev tvärstopp i den sena filen, och de fick vänta tills alla har kört på. Äntligen lite rättvisa, men det krävdes uppenbarligen att en vanlig resenär sa ifrån. Det var inte jag. Men hade jag stått längst fram hade jag garanterat reagerat. Någon rättvisa måste det väl ändå finnas här i världen.
Gotland gjorde utmärkt reklam för den goda maten på Älvsjömässan i helgen som gick. Själv fick jag med mig tryffelsmör därifrån.
Trevlig helg!