Parallellt har jag botaniserat i en hel del litteratur rörande konsten att se på konsten. Det jag inte kan undgå att förundras över är skillnaden. Skillnaden mellan att se på konst och att läsa om att se på konst.
Att se på konst är enkelt och verklighetsnära. Att läsa om att se på konst är komplicerat och verklighetsfrånvänt. Det vidunderliga med att se på konst är att du som betraktare äger hela upplevelsen. Du bestämmer helt själv över situationen. Konstverket som ting finns givetvis där och som ting ägs det vanligen av någon annan. Men i den stund du betraktar konstverket äger du upplevelsen. Det är din alldeles egen stund på jorden. För att få till det under denna stund kan man nöja sig med följande enkla förhållningsregler. 1) titta ordentligt och ganska länge, 2) titta ensam (prata med vännen/väninnan kan du göra i cafeterian efteråt), 3) radera alla förutfattade meningar (det är svårt men det går), 4) tänk helt fritt samt 5) vänta med att sätta ord på upplevelsen (det är bl.a. därför du ska se på konst ensam). Svårare än så är det inte. Det handlar om att se själv. Och sedan har du din egen bild i huvudet som du i dina tankar knådar precis hur som helst.
I detta enkla och fridfulla konstseende klampar dock konstkritikern in som en drogad elefant i en diminutiv porslinsbutik. Han (undantagsvis hon) plockar fram sin digra arsenal av pekpinnar, förnumstigheter och fördomar med syftet att 1) hålla dig borta från allt vad konstmuseer heter eller 2) om ändå du lyckats ta dig till ett museum; skrämma bort dig så att du aldrig törs återvända. Konstkritikern vaktar likt en Cerberus ingången till konstvärlden och gör allt för att göra passerandet till ett törnebestrött lidande. Och tar du dig, trots allt, in så gör kritikern allt för att beröva dig din egen konstupplevelse, som en slags självutnämnd och konstig konstkonstapel.
Men det finns andra sorter, t.ex. John Berger. I och för sig kan även han någon gång göra det enkla komplicerat, men vanligen är det tvärtom. Han är för övrigt inte enbart konstkritiker utan också konsthístoriker och han har en sällsynt talang att kombinera dessa båda ådror och bidra till att faktiskt vidga vårt seende. Men han gör det med en osviklig respekt för den enskilde betraktaren och dennes egenmakt över situationen när hen möter konstverket.
Det är bl.a. Berger som inspirerat mig till förhållningsregeln 5) ovan. Orden behövs inte. Barnet ser och känner innan det kan tala. Seende kommer före orden och avståndet mellan seende och ord kan aldrig överbryggas. Lita på det du ser – det behövs inte så mycket snack!
Det hissar vi
Mina pekpinnar ovan.
Och det dissar vi
Mina pekpinnar ovan.