I dag har jag varit mamma i sju år. Jorden skakar lite när jag skriver den meningen och 30-årskrisen stegras. Det är ju nästan tio år! Men mest av allt är det ju alldeles fantastiskt att jag i sju år har fått ägna mig åt detta barn och fler efter henne.
Att jag har fått se henne växa upp från pytteliten bebis till stor och självständig 7-åring. Det är det häftigaste jag någonsin varit med om.
Jag skulle så gärna vilja berätta för er om detta barn, med guldlockarna, den vackra sångrösten och fantasin som inte vet några gränser. Men nu är hon ju stor. Läskunnig sedan länge.
Har kompisar som är läskunniga. Och dessutom ska man inte skryta om allt ens barn kan och är för så kan andra föräldrar börja jämföra och bli oroliga och nedstämda.
Jag hade precis fyllt 22 när hon kom och jag kände ingen annan med barn. Så under hennes första år blev hon aldrig jämförd med någon.
Jag hade heller ingen att jämföra mitt moderskap med så jag fick gå på magkänslan rakt igenom. Resultatet har jag nu här i form av en alldeles fantastisk 7-åring, men det är klart att jag gjorde fel också, i all min ungdom.
När jag var där, runt hennes födelse, hatade jag ”äldre mammor”.
Äldre mammor var så himla dryga. Överhuvudtaget var bemötandet av mig som ganska ung mamma dåligt på ganska många ställen och jag var arg och argumenterade ständigt för fördelarna med att få barn tidigt.
Nu när jag fick barn vid 28 ser jag väldigt stora skillnader i mitt moderskap som troligtvis mest har med erfarenhet att göra, men även delvis med mognad. Samtidigt är jag övertygad om att min 22-åriga omognad också förde med sig fördelar till mitt barn.
Jag var piggare då, kroppen starkare och psyket ännu sådär ganska rakt och enkelspårigt som unga människor ofta är (inget dåligt med det). Jag lade otroligt mycket tid på henne. Lekte på golvet dagarna i ända. Läste mycket och tog vartenda ord i varenda fackbok om barn på största allvar.
Ofta såg jag på de äldre, trötta mammorna och tänkte ”så ska jag aldrig bli” och nu, såhär sju år senare, är jag på många sätt en sådan jag aldrig skulle bli, på gott och ont. Man hinner inte leka särskilt mycket med sina barn när man har tre stycken och det gör ingenting. Och ibland måste man prioritera sig själv också. Det har åldern lärt mig.
Det allra bästa med att få barn ung är att man får ha sina barn så länge. Jag kommer att få vara mamma cirka tio år längre av mitt liv än de som valde att skaffa barn efter trettio, förutsatt att vi alla lever normal-länge. En annan bra grej är att jag aldrig kommer att behöva oroa mig för att inte kunna få barn.
Jag hann inte resa och har ännu inte utbildat mig, men jag är tusen gånger hellre utan det än att ha rest och utbildat mig i oändlighet för att sedan stå där och ha blivit för gammal för att kunna bli gravid.
Numera kan ju de allra flesta ändå få barn via konstgjord befruktning, adoption eller inseminering. Men det är ändå en påfrestning och/eller en sorg tror jag och jag är glad att jag inte utsatte mig för den risken genom att låta åren gå. Glad för att jag använt min livmoder under de åren den biologiskt sett är på topp.
Allt det andra kan man göra sen. Men för barnafödande finns det ju faktiskt ett slutdatum.
Barn är verkligen min grej. Jag skulle uteslutande kunna ägna mig åt barnen tills jag blir gammal. Och hon som fick mig att inse det, att barnen för mig kommer att vara livets högpunkt, hon fyller sju år idag.
Tack min bästa lilla prinsessa för det!